Lyssna på föredrag när vi är på Elmia

Här är några föredrag som vi har möjlighet att lyssna till. Själv kommer jag definitivt att kolla på det sista här klockan 14:00 med Leif Mannerström.

Scen 1 Hall B

12.30	Björnjakt för alla Rasmus Boström välkänd björnjägarprofil delar med sig av sina erfarenheter.
13.00	Vildsvinsfrågan 2003 till 2013 – vad har hänt och kommer att hända? Mikael Tham
13.30	Min jakt i framtiden Thomas Ekberg delar med sig av sina personliga reflektioner om jakten i framtiden.
14.00	Styckning och matlagning med Lasse Bengtsson och Leif Mannerström Lasse Bengtsson delar med sig av sin kunskap vad gäller hantering och styckning av viltkött. Vad skall jag tänka på? Hur får jag ett bättre viltkött? Det är några av de ämnen som Lasse tar upp. Leif Mannerström tillagar viltkött och ger tips och råd om hur du bäst hanterar och tar tillvara de olika styckningsdetaljer, såväl stekpanna som ugn.

Jägarna på slottet

Så här ser det ut på jägareförbundets kansli. Mycket trivsamt inrett ränne.

Under helgen fick jag i egenskap av ordförande i Gnosjökretsen möjligheten att besöka Svenska Jägareförbundets anläggning på det sörmländska slottet Öster-Malma. Det var i sanning en anläggning att vara stolt över. Det var kungens pappa Kronprins Gustav Adolf som flyttade förbundets huvudkontor till slottet och sedan 1993 så äger vi det också. Slottet är byggt 1668 av generaltullmästare Wilhelm Böös Drakenhielm. Det verkar ha gått att tjäna pengar inom tullen på den tiden. På Öster-Malma finns en konferensanläggning med hotellrum och en mycket bra restaurang, även den i förbundets regi. Naturligtvis serverades vi en meny innehållande mycket vilt. Den höll en fantastisk klass.

I Wild Life Park fick vi en rundvisning

Utöver det så finns utbildningslokaler och ett viltslakteri som tar hand om ca. 1000 klövvilt under året. Det fick vi också titta på. Vi fick även en guidad tur genom Wild Life Park som är ett turistmål man byggt upp på slottet. Där fick vi se en del av våra vilda djur på nära håll. Älgar, kron- och dovvilt fanns där plus vildsvin och mufflon. En hel del fåglar också.

Öster-Malma används till utbildningar, turism, restaurang och hotell. Dessutom har slottet 1200 ha mark vilket används för jakt. Man representerar genom att anordna jakter och dessutom säljer man jakter. På godset finns gott om klövvilt dock inte så mycket älg eftersom den sörmländska älgstammen tillhör landets sämsta. Man har även gott om fågel på markerna och det utnyttjas även till jakt.

Vi har all anledning att vara stolta över vårt huvudkontor. Här visar vi upp prov på den jaktkultur som vi har i landet och här har vi fina möjligheter att bjuda in våra beslutsfattare och snacka jaktfrågor. Vi hade en härlig weekend där och jag kan bara rekommendera att ni besöker Öster-Malma i sommar. Det ligger mellan Nyköping och Gnesta.

70-års firandet

Planeringen går bra inför festen.

Hittills har 23 anmält att de ska följa med till Elmia och 52 har anmält sig till festen. Men det finns plats för fler så det går bra att anmäla sig även under denna veckan.

Vi beslöt att bussen kommer att gå samma väg hem som till Elmia och att vi kanske startar hemfärden något tidigare än kl.17 för då kan de som vill hoppa av vid sina bilar och sedan ta sig själv till festen. En del ville ha möjligheten att byta om också.

Så får det bli i alla fall.

Problemen har börjat

Ikväll kunde man läsa att en varg rivit elva får i Sätila, inte speciellt långt härifrån. Det har synts till varg i regionen länge och nu när fåren släpps ut på bete börjar eländet. Vansinne....

70-års jubileum den 11-maj

Alla som ingår i jaktlagen i Granstorps Viltvårdsområde inbjuds tillsammans med sina respektive till ett storslaget firande den 11 maj.

Vi börjar med bussresa till Jönköping och jaktmässan på Elmia. Tillbringar eftermiddagen där för att sedan åka till Viks Gård strax intill Hestraviken för att ha en trevlig fest där under kvällen. Festen i Vik planeras att börja vid 19-tiden och det går bra för dem som inte vill vara med på jaktmässan att ansluta direkt till festen istället. (Tänkte speciellt på våra damer) Bussen kommer att gå på sträckan Gnosjö-Åsenhöga-Granstorp-Tranhult-Skillingaryd-Jönköping.

Maten kommer Restaurang Höganloft att fixa och det kommer även att bli en liten hemlig underhållning på kvällen. Lättdryck ingår, annat får ni ta med själva.

Kontakta era jaktledare och anmäl er direkt för vi vill ha in anmälan under veckan som kommer, före den 21 april. Snacka omgående med era fruar med andra ord.

Missa inte detta för det kommer att bli en mycket trevlig dag det är jag helt säker på. Det kostar naturligtvis lite (jaktledarna har uppgifter om det) men det här får man inte missa.

Tre flugor på smällen

Efter mötet om rovdjur igår fick jag en liten idé som tål att vändas och vridas på lite. Som jag har skrivit här på bloggen tidigare så anser jag att medelåldern på älgstammen skulle behöva ökas. Nu skulle det vara ett bra läge att göra det.

Idén skulle vara att nu enas i länet om att bara skjuta kalv under de tre kommande jaktåren. Då skulle vi höja medelåldern på älgstammen med tre år. Vi skulle dessutom göra skogsägarna glada genom att minska betestrycket under de här åren.

Det här låter kanske inte som en rolig idé men det finns en extra finess med det. Det hade försvårat vargens utbredning radikalt. Eftersom kalvarna är stapelföda för vargen hade de fått mycket svårt att ta en plats i vårt län utan dem.

Grunna lite på det och kommentera gärna här på sidan....

Vargföredrag i Åsenhöga

Precis hemkommen från en mässa i Malmö åkte jag direkt till Åsenhöga församlingshem för att lyssna på ett föredrag om rovdjursförvaltningen som hölls av Linda Andersson från länsstyrelsen.

Det blev intressant. Vi fick en redovisning av laget och av vilka direktiv de har på länsstyrelsen. När det gäller lodjuren så säger man att det ska vara 35 föryngringar i södra förvaltningsområdet innan det blir tal om licensjakt. Nu har vi 13 tror jag om jag minns rätt från mötet. Det ska alltså till en hel del lodjur. Ökningstakten verkade inte vara så snabb på lodjursstammen tack och lov, så vi får hoppas att det dröjer.

Vargfrågan är ju ännu mer infekterad än lofrågan. Mycket kom därför att kretsa kring vargen. Linda framhöll bestämt att det släpps inte ut några vargar här i söder utan det är invandrare från varglänen. Och det är klart att rör de sig så snabbt som junseletiken gjorde när hon gick tillbaka nu senast så är det ju inte så märkligt att de kommer hit ibland också med lätthet.

Linda som gjorde ett bra jobb som talare, som enda vargförespråkare i församlingshemmet är det inte en helt lätt uppgift. Hon förhöll sig rätt neutral i frågan om vi ska ha varg eller inte. Det är ju inte hon som bestämt det utan EU, regeringen och naturvårdsverket.

Bo Adolfsson som bl.a. var med mig i Rannebo och spårade varg för en tid sedan var på mötet också. Han redogjorde för de observationer vi haft här runt i kring under vintern. Man vet att det varit minst två olika vargar som rört sig här. Men nu har det inte kommit in några observationer på ett bra tag så de verkar inte vara här nu.

När det gäller det att vargarna verkar orädda för människor så tyckte Linda inte att det var särskilt konstigt. Unga hanar är inte så försiktiga utan kan uppträda rätt oblygt. Jag tror inte att alla i publiken riktigt delade den åsikten utan de flesta var nog rätt övertygade om att vargar inte ska vara så orädda för människor.

Vi fick också veta att rovdjursförvaltningen nu börjar kosta rätt mycket pengar. Så mycket så det inte räcker till nu för att exempelvis gör DNA-tester på spillning som man hittar. Upp emot 300 miljoner sa hon att man kan tänka sig rovdjursförvaltningen kostar nu.

Linda Andersson uppmanade oss till att rapportera till rovobs.se om vi ser någon eller spår av varg, lo, björn och örn. Det för att man ska göra det möjligt att förvalta stammarna.

Just nu befinner vi oss i ett dödläge eftersom naturorganisationerna har rätt att överklaga alla beslut om skyddsjakt. Det är mycket olyckligt men jag vet från mina kontakter inom jägarförbundet att regeringen nu jobbar hårt på att hitta en lösning på det. Låt oss hoppas att så blir fallet, för nu har vi en skamlig situation.  

Ny bra ledare av Marcus i Smålandsposten

Har stulit och klistrat in Marcus Svenssons ledare från Smålandsposten publicerad 2013-04-05. Här finner ni originalet på Smålandspostens hemsida: Länk till tidningen

 

Vi måste lära oss leva med vargen

Den skandinaviska vargen har sedan länge stått bunden i Jotunheim, men nu börjar Gleipner som håller honom fast att ge vika.

Preliminära resultat av vinterns varginventering pekar på att den svenska stammen börjar närma sig 400 djur. Ulven är lös. Med en lågt räknad reproduktionstakt skulle vi kunna ha omkring 1 000 vargar i Sverige inom fem år. Nu börjar också nyhetsrapporteringen om närkontakt med varg bli allt vanligare. Kommentarerna är närmast identiska: Helt otroligt, fantastiskt, minne för livet.

En orsak till att mötet upplevs som så sagolikt är möjligen att vargen ofta är orädd. Det är inte så konstigt, eftersom det är en toppredator utan naturliga fiender. Därför går den ofta långa sträckor längs vägar och därför kan den ge sig in i samhällen. Som nu senast i Borås, där en 35-åring på sin födelsedag mötte en varg på en parkeringsplats.
Romantiseringen av vargen är så långt gången att den emellanåt förklaras som helt ofarlig för människan. Inte heller på den förskola där en grupp yngre barn var ute och lekte när vargen passerade förbi var man bekymrad.

Länsstyrelsens rovdjursspårare ser något mer nyktert på frågan. Till Borås Tidning säger han att man bör ha respekt och betrakta vargen som ett rovdjur – och ingen leksak. ”Man får heller inte glömma bort att det här är ett djur som kan fälla en stor älg helt på egen hand”, säger han.

Vargen är ett djur vi kommer att få lära oss att leva med. Förskolelärare i områden med varg bör således informeras, eller utbildas, om hur man hanterar en situation där rovdjur stryker längs stängslet till rastgården. Av serietidningen Bamse finns inget att lära i den här frågan. Vargen är varken snäll eller elak, utan bara varg.

Att vi kommer att få leva med varg inser troligen också dess mest hårdnackade motståndare, Jägarnas riksförbund, som tar varje chans att exploatera missnöjet med den svenska rovdjurspolitiken och EU:s inflytande. Men att polarisera debatten genom valet för eller emot varg kan knappast anses konstruktivt. Då är inlägget från Björn Sprängare, ordförande i Svenska Jägareförbundet och Lennart Haraldsson, ordförande i Jägareförbundet Kronoberg (Smålandsposten 2013-03-27) mer hoppingivande. Det krävs samma sak för en fungerande vargförvaltning som för en fungerande förvaltning av exempelvis tigern i Indien; lokal acceptans. Något som kräver att man tar hänsyn till människors behov och önskemål.
Det är i första hand en fråga för regering och statlig förvaltning. Som Sprängare och Haraldsson så riktigt påpekar har den illegala jakten på varg ökat dramatiskt i Finland.
Dagens passiva svenska politik utgör inte bara ett hot mot vargen utan också mot moralen. Bygdernas folk görs, och gör sig själva, till brottslingar. Har man väl brutit det samhällskontrakt lagen utgör så kan det få fler och olyckliga konsekvenser.

Men hittills är Jägareförbundet en röst i öknen, eller skogen. Den bångstyriga kusinen, Jägarnas riksförbund, är lika motvalls som Naturskyddsföreningen och andra gröna organisationer. De speglar varandra. Ena lägret vill inte ha varg alls, det andra vill ha varg överallt.
Är det inte dags att lägga ned vapnen nu, och göra något tillsammans?

Marcus Svensson
marcus.svensson@smp.se

Vad kan vi göra för att förbättra vårt förtroendet hos skogsägarna som drabbas av stora betesskador?

 Jag tror vi måste bredda diskussionen kring älgstammens storlek genom att prata jakt.

Eftersom vi vet att de största betesskadorna uppkommer när älgkor ”hjälper” sina kalvar med att böja och bryta tallplantor i våra planteringar är det här vi måste bättra oss. Vi kanske kan öka jakttrycket i särskilt känsliga planteringar men framför allt kan vi från dag ett första älgjaktsveckan börja jaga kalv. Det brukar framhållas att vi i så fall skjuter kor i stället för kvigor, men är detta ett problem? Det enda som händer är att vi möjligen byter ut en produktiv ko mot en nästan lika produktiv kviga. Dessutom är det nog så att om vi ändå skall skjuta kalv är det förmodligen positivt ur reproduktionssynpunkt om kon blir av med sin kalv så tidigt som möjligt för det innebär utan tvekan att kon bygger upp sitt hull och kanske kan föda fram en dubbelkalv i de fall kon har överlevt jakten.

Fodertillgång och åtgärder för att förbättra betet behöver också diskuteras.

Har vi några idéer om hur vi kan förbättra fodertillgången? En möjlighet som jag hörde från Mårtenstorp är att de lämnar kvar stubbåker som inte heller får gödslas. Har man möjlighet att avvara sista höskörden så har detta stor betydels. Det finns gott om ene i Mårtenstorp vilket jag tror man kan ta som en bekräftelse på denna tes.

Finns det andra idéer och förslag för att vrida debatten lite grann så att vi också pratar möjligheter?

Lars Dittmer

Så här ser det ut i ÄFO3

Älgförvaltningsgruppens ordförande Anna-Karin Malm hade vänligheten att sända denna graf till mig. Det tackar jag extra för.

Som ni ser så är bilden liknande den förra. Lite färre enskilda markägare 77% (83%). Sveaskog är också större 11% (7%) 

Vem äger skogen i vårt län?

Jag funderade på hur ägarbilden ser ut i vårt län och uppgifterna gick att finna hos skogsstyrelsen. För att göra det tydligare satte jag ihop en graf. Nu ska det sägas att detta gäller hela länet, hur det ser ut om man bara tittar på ÄFO3 säger inte denna statistik, men den uppgiften borde man kanske kunna få från förvaltningsgruppen.

Grafen talar sitt tydliga språk om vem som äger den mesta produktiva skogsmarken här - det gör helt klart enskilda markägare. Vem företräder dem i förvaltningsgruppen?

Åter i Rannebo efter samråd i ÄFO3

Väl hemma efter en kvällsmangling i älgfrågor funderar man på hur man ska rapportera om mötet. Jag väljer att säga att älgförvaltningsgruppen antagligen behöver lite tid på sig att komma fram till rätt slutsatser. Redan i vår ska man reviderar den förvaltningsplan som man nu lagt fram och kanske har man lärt sig ytterligare saker tills dess.

Först och främst så kom den motsättning som finns mellan markägarsidan och jägarsidan i dager. Markägarsidan har som bekant utslagsrösten och är i och med det de som de facto bestämmer. Nu har de bestämt att det ska skjutas 540 älgar i området under kommande tre år och att vinterstammen på det viset ska ned till 6 älgar / 1000 ha. Detta som är den som jag ser det enda riktigt viktiga siffran i planen är man således inte överens om utan i kraft av ordförandeskapet har markägarsidan drivit igenom detta.

Jag frågade presidiet om man verkligen tror att det kommer att lyckas med tanke på att vi i år inte klarade skjuta fler än 450 älgar, för det fanns helt enkelt inte mer skjutbara älgar. Det fick jag inte något riktigt svar på. Vilket kan bero på att det inte finns något svar på den frågan. Hur skjuter man en älg som inte finns? Svaret jag fick var att det måste gå att skjuta även de icke skjutbara älgarna för annars kommer vi inte att nå de mål som de bestämt. Spännande!

Jag kände mig även tvungen att fråga hur de kommit fram till att betestrycket på tall är oacceptabelt högt, när vi från de olika älgskötselområdena bara minuterna tidigare fick rapporterat att det generellt sett var acceptabla skador. Svaret på den frågan blev en hänvisning till den undersökning som Sveaskog har tagit fram som visar på en viss mängd skador på tall. Någon annan i församlingen frågade om hur mycket areal som var bolagskog i området, det fick vi inget svar på. Jag har dock hört det tidigare men kommer inte ihåg siffran, om någon vet det så tala gärna om det här på sidan. Jag har för mig att en klar majoritet trots allt är privata enskilda skogsägare. Sådana som vi. Frågan är på vilket vis är vi representerade i den här gruppen och varför inte majoriteten av markägarnas syn på betesskadorna är de som gäller. Inte heller detta fick jag något svar på under kvällen.

Det här är viktiga frågor, för målsättningen styr naturligtvis handlandet. Och med ett mål på 6 älgar / 1000 ha. om tre år som det är nu så kommer vi om tre år ha en älgstam som knappast är möjlig att förvalta. Det blir mycket svårt att plocka ut vilka älgar i den stammen som ska skjutas för att man inte helt ska haverera älgstammen. Ju mindre den är ju känsligare blir den. Det blir även svårt att förklara hur vi ska lyckas behålla intresset för jakt när man på 15 man i ett jaktlag som vårt i Rannebo inte kommer att få skjuta en vuxen älg varje år utan ibland bara någon enstaka kalv. Det på en areal på 1137 ha.

Under de senaste 10-15 åren så har vi haft en balanserad älgstam på 9-10 älgar / 1000 ha vilket har medgivit en avskjutning på drygt 3 älgar per år. Detta har varit helt lagom och givit en älgtäthet med betesskador som de som äger skogen tycker är helt acceptabla. Det är svårt att förstå varför någon annan nu ska bestämma att vi inte kan få fortsätta att vårda den allt finare stam som vi byggt upp med den erfarenhet vi fått genom åren.

Vi får väl se hur detta slutar, men jag tror fortfarande inte att vi kan skjuta älgar av de som inte finns. Jag tror inte heller att det går att hota jägarkåren till en utrotningskampanj som strider mot allt vi lärt oss genom åren och av tidigare misstag.   

Rolf Svensson om den långa jakttiden

Jag har undersökt lite om vad som är rätt och riktigt beträffande den långa jakttiden på älg vi nu har. Älgskötselområdena har ju möjlighet att jaga även vuxna älgar ända fram till den sista februari. Detta är något som jag har funderat kring. Vi beslöt själva att inte följa det utan hade sista december som slutdatum för vuxna älgar. Kalvar har vi dock fortsatt att jaga. Det är frågan om man ens ska göra det med tanke på Rolfs artikel här nedan. Läs och begrunda Rolf Svenssons debattartikel i Svensk Jakt:

Debatt: Älgen har ingen försvarsadvokat

Det framhålls alltid att våra jakttider ska vara och är biologiskt rätt anpassade för varje djurart. Tydligen räcker inte fem och en halv månaders älgjakt, utan skogsbolag begär och får så kallad skyddsjakt på vårvintern.

Redan när vi jagar älg i januari och februari riskerar vi att skjuta älgkor som befinner sig i 12:e–22:a veckans dräktighet. Vid denna tid har fostren vuxit till 30–50 centimeter. Är detta försvarbart?
På 1990-talet blev det aktuellt med en förlängning av harjakten februari månad ut. I olika delar av landet fick ett antal jägare förlängd harjakt till 15 mars.
Syftet var att jägarna skulle leverera livmödrar från fält- och skogshare för undersökning av hur långt framskriden dräktigheten var. Resultatet blev att några biologiska hinder inte fanns för skogsharen att vara lovlig i hela februari. På ett antal fältharar konstaterade man långt framskriden dräktighet, och beslutade då att behålla fredningen från 15 februari.

Foderintaget minskar
Genom älgforskning vet vi att älgens foderintag under vintern går ner till cirka fem–åtta kilo per dygn, vilket inte är en tredjedel av vegetationshalvårets foderintag. En sådan bantningskur tar hårt på den fettreserv djuren byggt på sig under sommarhalvåret.
Under vintern ändrar älgen sitt beteende för att spara energi. Rör sig mindre, har längre viloperioder och i djup snö går de i varandras spår.
Om vi oroar och stör älgarna måste djuren kompensera det genom ett större intag av det magra kvistbetet. Går då älgkon ner mer i vikt, hur påverkar det fostrets möjligheter till en gynnsam utveckling?

Många misslyckanden
Det verkar som älgen enligt skogsbolagen ska bekämpas med alla till buds stående medel, utan biologisk hänsyn och helt åsidosättande av jaktetik.
Skogsbruket har historiskt sett knappast aldrig tagit hänsyn till foderskapande åtgärder. Det har varit kortsiktiga, snabba ekonomiska vinster som fått styra, med en lång rad av misslyckanden som följd.
Frågan man ställer sig, vad är skillnaden mellan djurarter ur biologiska och etiska skäl? Bottnar det i en total inkompetens från Naturvårdsverket, länsstyrelser och andra berörda parter. Eller är det som vanligt kapitalet som har makten som styr?
Älgen har ingen försvarsadvokat!

Rolf Svensson
Bottnaryd

Dalstorps ÄSO strejkar

Jag läste precis i Jaktjournalen  (artikel) att Dalstorps Älgskötselområde omfattande 26.000 Ha i Tranemo kommun nu enhälligt bland sina 29 jaktlag beslutat följande:

"Med anledning av miljöorganisationernas absoluta brist på empati med landsbygdsbefolkningen och deras stora makt på vargpolitiken, har vi beslutat att inte utföra några inventeringar, inte hålla något samrådsmöte, inte upprätta någon ny älgskötselplan i Dalstorps Älgskötselområde."

Man känner naturligtvis samma uppgivenhet som de gör i vargfrågan. Om utvecklingen fortsätter växer vargstammen med ungefär 25% per år och vi har snart vargrevir i hela landet. I det läget finns ingen älgstam att göra någon förvaltningsplan över eftersom det är vargen som kommer att sköta älgförvaltningen. Det finns således en logik i deras resonemang. Varför inventera, ha möten och skriva skötselplaner som nu är långa som en doktorsavhandling om vi ändå inte kommer att ha något att jaga?

Fullt så uppgiven är jag dock inte personligen. Jag tror fortfarande att det finns en politisk vilja och förmåga att återta kontrollen över vargförvaltningen. Jag tycker mig märka en förändring i rätt riktning den senaste tiden. Och kanske ska man inte ta fram vapnen för snabbt även om man har god lust.

Bara en av fyra skogsägare vill ha färre älgar

Slumpvis utvalda markägares attityder till älgstammens storlek, uttryckta som svar på frågan “Hur ser du på älgstammens storlek på den aktuella fastigheten?” Svarsalternativen “Alldeles för få/många” och “Något för få/många” har slagits samman för överskådlighetens skull.

Hela rapporten finns här

Länsstyrelsen dementerar

Länsstyrelsen i Jönköpings län dementerar nu på sin hemsida att de skulle ha några planer på att flytta Junsele-tiken till Store Mosse. Om vargen ska flyttas, vilket inte är beslutat så ska det inte ske till det södra distriktet vilket Store Mosse ingår i skriver de i sin dementi.

Det var vargforskaren Olof Liberg som på ett möte i Malmbäck i veckan sa att nationalparken Store Mosse var en trolig plats för den "mjuka" flytt man nu planerade. Eftersom en sådan flytt innefattar att man måste bygga ett hägn för att hålla kvar den flyttade vargen några veckor innan den släpps fri så kräver det att man hittar en markägare som godkänner sådant. Det var det som inte bedömdes som speciellt troligt utan att man då blir hänvisad till mark som man kontrollerar själva som nationalparker.

Olof Liberg - "varg kan placeras ut på Store Mosse"

Lars Dittmer rapporterar från vargmötet

Älgabäckens ÄSO inbjöd till Vargmöte 4e mars i Malmbäck. Det var Olof Liberg från Scandulv som höll ett fantastiskt informativt föredrag. Att det skulle komma mycket folk visste arrangörerna så för att inte drabbas av att det skulle komma för många till föredraget så var det närmast en hemlig inbjudan som få kände till. Klockargårdskyrkan hade säkerligen klarat ytterligare 200 deltagare. Att återge föredraget klarar jag inte men här kommer några punkter som jag uppfattar dem.

Vi måste uppnå en ”gynnsam bevarandestatus” vilket innebär antingen en genetiskt förbättrad situation för vargen med kanske 200 individer, eller +2000 individer. I båda fallen måste vi ha någon form av jakt. I det första fallet under 50 per år och i det senare kanske upp emot 500.

De vargar som flyttats till Tiveden är fortfarande kvar i området efter 12 dagar. Lyckas dessa etablera sig och producera egna valpar så får detta närmast dramatiska konsekvenser för bevarandestatusen då dessa vargar kommer från den Finsk/Ryska stammen.

Junselevargen kommer förmodligen att flyttas söderut igen. Man kommer förmodligen hägna den under en kortare tid för att på så sätt bryta dess benägenhet att vända åter till renrike. För att sätta ut vargen måste markägare och jakrättsinnehavare godkänna detta vilket gör att det sannolikt blir Store mosse som utsättningen sker.

Olof Liberg uppmanade oss att hjälpa till med upplåta mark för utsättning/utbyte av valpar för att vi skall kunna hävda ”gynnsam bevarandestatus” och stanna vid ett mer begränsat antal revir. En kvalificerad gissning är att vi i södra Sverige kan få upp till fyra revir. Att stängsla för tamboskap i södra Sverige kostar orimligt mycket.

Den nordeuropeiska traditionen att lyda lagen bygger på reglerad jakt. Tjuvjakt kan inte vara framtiden då erfarenheten är att det ställer till det med mycket misstänksamhet och missämja i bygderna. Enda sättet att få ner vargstammen om den blir allt för stor är att använda gift men det innebär stora risker för hundarna också.

Enligt Olof Liberg är konsekvenserna för hundägarna det största problemet (förutom alla andra stora problem).

Kan vi få hit Olof Liberg igen så kommer i alla fall jag ta tillfället i akt att lyssna på honom igen.

 

Lars Dittmer

Ny hemsida

Jägareförbundet Gnosjö Jaktvårdskrets har en splitterny hemsida från och med idag. Adressen är: krets.jagareforbundet.se/gnosjo Den finns även som länk här på sidan.

Vargen var i Rannebo

Tyvärr ingen bra bild, det började skymma när jag tog den. Spåret är 12 x 10 cm

 

Nu är det i alla fall konstaterat att vi har varg här i vår bygd. När jag skrev förra inlägget så kunde jag i min vildaste fantasi inte tro att det var en varg på gårdsplanen. I går eftermiddag när jag kom hem så kom Sture och hämtade mig. Han ville visa några misstänkta spår på vägen den mot Norra Vallsjön. Jag var snabbt säker på att detta kunde vara varg. Jag ringde därför Bo Adolfsson som är viltspårare åt länsstyrelse. Jag tänkte att det kunde vara bra och träffa en sådan och prata lite med honom. Man vill ju lära sig saker och ting och det här med varg är ju något som kommer bli återkommande tyvärr.

Det började ju mörkna så vi beslöt att spåra idag istället. På morgonen kom han. Det var en mycket trevlig och kunnig kille. Vi följde spåret, som han genast misstänkte vara varg, från maskinhallen nedåt sjön. Den hade gått målinriktat, inte nosat runt utan bara följt vägen. De går tydligen ofta på vägar för det är ju smidigt och vargen har inga direkta naturliga fiender utan travar självsäkert fram. Spårlängden varierade från 130 - 140 cm. Vid ett ställe hade den tagit några galoppsprång uppför en backe och då var sprången 350 cm ungefär.

 

Lurk nr.2 för dagen

Vargen hade fortsatt ut på sjön och gått rätt över Rannebo Framsjö över till Tången. Precis där Roger brukar lägga i sin båt gick den i land. En liten bit bort hade den lagt sig på en plats där den låg lite högt med utsikt nedåt sjön. Där hade den också lagt en rejäl hög med spillning. Jag kan säga att den högen hade man inte velat plocka upp i en plastpåse och haft i fickan när den var färsk. Den var rätt ljus i färgen och innehöll hårstrån bland annat. Bosse tog med sig den för att skicka in på analys. Lite senare på eftermiddagen så spårade jag själv lite extra och då hittade jag faktisk en hög till. Den ligger i Savagapet mitt på vägen.

Vargen fortsatte från sin lega österut och kom ut på vägen till Rannåsen precis vid jordhålan. Sedan följde den vägen bort till Rannåsen för att där vika av utmed den gamle vägen mot Ängabacken. Där slutade vi spåra. Jag har sedan efter det spårat av vägen bort till Stora Öjhults kvarn utan resultat. Så vargen gick antagligen över Trollsjöån in i Öjhult. Anders får ta hand om den där.

Det här var ju precis inga goda nyheter. Men det var ändå intressant tycker jag att lära sig mer om detta stora rovdjur. Jag hoppas att vi slipper se dem något mer här i Rannebo, men tyvärr slår nog den förhoppningen inte in utan vi tvingas nog vara med om det här fler gånger.

Vargen upprör

Jag hoppades att jag hade fel när jag för en tid sedan såg vargspår i Granstorp. Då hade det ju inte setts några vargar i vår bygd utan de var ju en bit bort. Men efter det så har det ju formligen exploderat med observationer. Man undrar vad som hänt egentligen. Det är faktiskt lite skumt. Bland länkarna här på bloggen finns sidorna för rovdjursobservationer från både vårt län och Västra Götalands län. Där kan du själv klicka dig in och se vad som rapporterats den senaste tiden. I måndags sågs varg i Stret, mellan Anderstorp och Hagelstorp till exempel. Den är dock inte säkrad av rovdjursspårare. På andra sidan västgötagränsen är det dock säkrat spår efter varg i söndags då rävjägare såg hela fyra stycken i sällskap. Tre observerades senare samma dag en bit bort mot Sjötofta. I dessa fall är spåren säkrade, dock inte antalet vargar.

Det fattas bara nu att man sätter ut de flyttade vargarna från Norrbotten i området mellan Svenljunga och Tranemo. Det finns en befogad oro mot att så är fallet. Jag tycker själv att det snart får vara nog. Det finns inte en enda anledning som håller en granskning för att få tillbaka vargen i vårt land. Den vargstam vi nu har är gravt inavlad och härstammar helt från några få individer. Att lägga stora resurser på denna stam är helt ofattbart med det i åtanke att vargen inte är i närheten av att vara utrotningshotad i världen. Jag läste idag att turerna kring Junsele-vargen kostat runt 4 miljoner kronor, hittills. Man blir allt mer stum av häpnad.

Jag kan inte förstå av vilken anledning man väljer att införa varg emot landsbygdsbefolkningens vilja. Man kan inte säga att det är demokratiskt rätt även om det finns en majoritet sett till hela landets befolkning för att ha varg. En majoritet kan ju aldrig i ett humant och fritt land få bestämma att en minoritet ska få sina tamdjur uppätna och sin livsstil på landet spolierad. Folk är ju otrygga och rädda för att låta sina små barn ströva runt i skog och mark. Mängder av barn står varje morgon och väntar på skolbussen ute på landet. Det är klart att man blir orolig att något ska hända.

Våra förfäder visste vad det innebar att leva med stora rovdjur och det var till och med i lag obligatoriskt att jaga dem när de träffades på. Nu har några naturromantiker bestämt att de ska bestämma att vi som bor på landet ska göra det tillsammans med stora rovdjur. Man blir mer förtvivlad ju mer man tänker på det.

Svenska Jägareförbundet har hela tiden försökt att föra en dialog med alla parter på en rimlig nivå. Man försöker att balansera diskussionen så att det inte ska låsa sig. Jag tycker dock mig märka att tålamodet nu allt mer tryter även i förbundet. Jag hoppas att det går att stoppa den här utvecklingen men blir allt mer pessimistisk - tyvärr.

Kalvjakten i lördags

Eftersom flera läsare ringt och undrat hur det gick i lördags så är det väl bäst att jag skriver några rader. Jo det gick bra - för kalvarna. Vi fick upp ko med kalv bortåt Hägnegölen. De gick över bort till Tennekullemossen och upp på Broberget. Där lyckades jag stoppa dem och jakten kunde fortsätta inne på Svens vid knallen innanför Bungebo. Jag såg kon med kalven vid två tillfällen men det var inga skottchanser vid någon av gångerna.

På lördag ska vi göra ett sista försök eftersom Ludwig då fyllt 18 år och får jaga på egen hand. Det är ju rätt lustigt att han fyller år precis så att han bara kan vara med den sista helgen älgarna är lovliga. Efter detta så får älgarna äntligen ro i skogen igen, och då kan Monika pusta ut också :-)

Vi gratulerar Erik idag

Idag fyller Erik Eriksson från Tranhult 70-år. Jag vill å Rannebo Älgjaktslags, Granstorps Viltvårdsområdes och även å Jägareförbundet Gnosjö Jaktvårdskrets vägnar, eftersom jag sedan i tisdags är ordförande där, gratulera denna legendariske jägare på högtidsdagen. Erik har med sitt brinnande engagemang för jakten definitivt för alltid skrivit in sig i viltvårdsområdets historieböcker.

Även om du nu tagit ett kliv tillbaka i ledningen för VVO så finns du fortfarande definitivt i centrum när det gäller jakten och bidrar med massor av erfarenhet. Hoppas du får en trevlig födelsedag! Vi ses i skogarna. 

Ko på isen

Igår stämde verkligen det gamla talesättet om en "ko på isen" och det bokstavligen. Inga på Näset fick syn på en kviga som gått ut på Trollsjön och sedan inte lyckats ta sig i land igen. Jag var en sväng på jobbet i Anderstorp vilket medförde att det tog en stund för mig att ta mig ut dit. Men Roger, Sture och Sture tog tog sig ut till platsen. De hade även med sig studsaren utifall det skulle behövas.

Bekymret var att det höll på att mörkna snabbt. Det gällde således att handla. Kvigan var helt slut av försöken att gå på den hala isen. Svärfar berättade sedan för mig att kvigan först la bak öronen som en häst när den är irriterad. Men när han klappat henne lite så lugnade hon sig.

Roger hade tydligen ett spännband i bilen. Det lyckades de få runt älgen. Trots att hon var så tung att de knappt orkade lyckades de bogsera in henne de 40 talet meter det var in till fastmarken. Där klev hon upp och lufsade iväg inåt skogen.

Jag fick rapporter på väg till platsen, men när jag var där var det hela som sagt över.

Det var bra jobbat av Roger Johansson, Sture Nordén och Sture Jonsson - dagens hjältar. Vem vet det kanske är en riktig stamko som ser till att vi har mycket kalv till jakterna de kommande 15 åren.

Årsmöte i Gnosjö Jaktvårdskrets

På onsdag den 13/2 kl.19:00 hålls Gnosjö Jaktvårdskrets årsmöte. Som tidigare år så blir platsen matsalen i Töllstorpshallen.

+ Årsmötesförhandlingar
+ Fika
+ Information från länskretsen
+ Håkan Thulin presenterar Österåns ÄSO
+ Gustav Kvarnvik presenterar Åsenhöga ÄSO
+ Presentation av älgobsen för ÄFO 3 och 5
+ Diskussion om rovdjursfrågan

Alla är välkomna, men bara medlemmar har rösträtt.

Marcus Svensson om vargfrågan

Återger här Marcus ledare från lördagens Smålandsposten: (Här är orginalet)

EU och vargjakten

Hans höghet kommissionären

Ledare 2013-02-01 | Uppdaterad 2013-02-02 

Nationalekonomen från universitetet i Ljubljana, tillika EU:s miljökommissionär sedan 2010, är en person med huvudet på skaft. Han vet att han måste smeka miljöorganisationerna medhårs, och vara lite lagom motsträvig mot medlemsländerna, om tillvaron som kommissionär ska bli dräglig.

Om Sverige återinför licensjakt på varg, även om det inte kallas just licensjakt, hotar Janez Potocnik med att dra landet inför domstol. Huruvida den skyddsjakt på 16 vargar, i syfte att stärka det genetiska arvet, som inleds i dag uppfattas så i Berlaymonts korridorer i Bryssel återstår i skrivande stund att se. Han har redan uppvaktats av Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden och Rovdjursföreningen.
Hans höghet kommissionären har också erbjudit Sverige juridisk hjälp, då det svenska regeringskansliet antyds sakna kompetens att tolka EU:s direktiv.

Samtidigt har kommissionen, som EU-parlamentarikern Christofer Fjellner (M), påpekat (SvD 2013-02-01) redan godkänt den slovenska vargjakten. Detta trots att man i kommissionärens eget hemland inte har den typ av långsiktiga förvaltningsplaner som avkrävs Sverige. Inkonsekvent, men inte särskilt förvånande.
Janez Potocnik gör bara det som förväntas av honom, det vill säga lyssna på de lobbyorganisationer som skriker högst. I detta fall svenska mer och mindre konfrontativt lagda miljöorganisationer.

Exemplet kan ses som en illustration över det demokratiska underskottet inom unionen. Fjellner gör det till en fråga om nationell suveränitet; att oavsett var man står i frågan bör jakten vara något Sverige och inte EU bestämmer om. Bristen på likabehandling torde dock ses som ett större problem, för att inte tala om bristen på engagemang för människor utan stora organisationer i ryggen. I stället får glesbygdens folk finna sig i att förminskas och tystas ned.
Så hävdas det av till exempel av Naturskyddsföreningen att vargens utbredning har ett starkt folkligt stöd. Slutsatser som dras av egenproducerade undersökningar. Före jul lät organisationen meddela att en majoritet även i varglänen säger nej till jakt. Ja, exempelvis ligger Karlstad i ett varglän. Men den urbana Karlstadbon kan nog sägas ha mer gemensamt med göteborgaren och stockholmaren än med mer agrart sinnade länsinvånare i mindre orter och byar.
Därför säger sådana undersökningar mindre om människans relation till vargen och mer om miljöorganisationens förhållande till statistik och knep i debatten.
Utredningen med den talande titeln "Gärna varg men inte på min bakgård" (SOM-institutet i Göteborg 2011) visar tvärtom på en tydlig konflikt mellan stad och land och på ett starkt motstånd på landsbygden. När makthavare, starka intresseorganisationer inkluderade, vänder bort blicken från de människor som berörs överbryggar man inte konflikter i samhället, utan fördjupar dem.
En insikt man, kan tycka, som borde prägla varje kommissionärs arbete.

Marcus Svensson
marcus.svensson@smp.se