Ingen skyddsjakt ett hån mot de drabbade

Det är uppenbart att det går inte att lita till det system vi har idag. Genom att kräva DNA-analys från problemvargarna gör man det omöjligt att bevilja en enda skyddsjakt. Det tar nämligen så lång tid så när man är klar kan vargen ha lämnat området. Två gånger nu på kort tid har vi sett detta hända. Det är ett slag i ansiktet på de som fann sina får liggande halvdöda eller halvt uppätna i hagen på morgonen. Det är också provocerande mot alla jägare som försöker behärska sig i all denna dårskap.

Det går nu knappast en dag utan jag talar med någon som utan tvekan säger sig vara beredda att ta lagen i egna händer om de lyckas träffa på en varg. Så här vill vi inte ha det. Vargstammen är nu så stark, man beräknar nu att den kommer vara uppe i 500 individer i vinter vilket är en dramatisk ökning på bara några år, om jägarkåren mot förmodan skulle få uppdraget att börja jaga varg så vore det i det närmaste omöjligt att utrota den i landet. Vargen är så pass svårjagad att det på den tiden man betraktade den som ohyra ändå hade mycket svårt att få bort den. Det krävdes jaktoetiska metoder så som t.ex. gift för att lyckas.

Nu måste det till en reglerad jakt på varg för att acceptansen för att över huvudet taget ha varg i landet ska ha någon chans att finnas.  

Ny bra ledare av Marcus

Marcus Svensson skriver i dagens ledare i Smålandsposten om vargfrågan värd att läsa.

Länk till ledaren

Vi måste få en vändning i vargfrågan

Vi får nu en försmak på hur framtiden kommer att se ut med allt starkare stammar av rovdjur. Det är inte utan att man känner med de fårägare som nu drabbas. Att komma ut i den härliga försommarmorgonen och mötas av ett blodbad i fårhagen är något som man aldrig trodde skulle kunna hända. Bara för några år sedan så var det här sådant som bara fanns i berättelser från tidigt 1800-tal. Nu är det åter verklighet och landsbygdens folk tvingas sova oroligt om natten. För vad händer i hagen medan du sover?

Nu sker det inte längre bara i sagorna!

Ja men ni får ju ersättning, säger en del och visst det kan man få, men det här handlar primärt inte om pengar. Det handlar om att få sin livsstil förstörd. Man vill kunna leva det stilla och trygga livet i lugnet på landsbygden. Vågar man nu låta sina hästar gå ute i hagen om natten eller låta sina små skolbarn vänta ensamma på skolbussen nere vid vägen? De nya vargarna växer dessutom upp utan att vara rädda för människor eftersom vi inte längre jagar dem. Och all denna oro helt i onödan för vargen är ett av jordens vanligaste rovdjur och inte på något vis är utrotningshotad. Vi har i princip inte haft varg i landet under de senaste 150 åren. Varför ska vi tvingas leva med den nu? Det finns inget rationellt svar på den frågan.

Vargstammen växer nu med närmare 20% om året. Snart är den så stor att det blir svårt att begränsa den även om vi får förvalta den genom jakt, för vargen är inget lättjagat vilt. Framtiden ser onekligen dyster ut, och en uppgivenhet sprider sig på landsbygden. Det möjliga tillväxtområdet för vargen är just våra bygder i södra delen av landet. Renskötseln sätter stopp för etablering i norr. Norrmännen har delar av tre vargrevir och det tycker de räcker och i vargbältet är det nu fullt med varg. Återstår gör bara vår del av landet. LRF:s ordförande i länet Mikael Bäckström gick i dagarna ut med uppfattningen att varg inte är lämpligt att ha i ett djurtätt län som vårt. Man kan inte annat än hålla med. Med gemensamma krafter måste vi få en vändning på den här utvecklingen.

Landets jägare lyckas på ett ansvarsfullt sätt förvalta allt annat vilt i vårt land. Vi är beredda att ta det ansvaret även när det gäller våra stora rovdjur. Låt oss göra det. 

 

(även publicerad i VN 13/6-13)