Har stulit och klistrat in Marcus Svenssons ledare från Smålandsposten publicerad 2013-04-05. Här finner ni originalet på Smålandspostens hemsida: Länk till tidningen
Vi måste lära oss leva med vargen
Den skandinaviska vargen har sedan länge stått bunden i Jotunheim, men nu börjar Gleipner som håller honom fast att ge vika.
Preliminära resultat av vinterns varginventering pekar på att den svenska stammen börjar närma sig 400 djur. Ulven är lös. Med en lågt räknad reproduktionstakt skulle vi kunna ha omkring 1 000 vargar i Sverige inom fem år. Nu börjar också nyhetsrapporteringen om närkontakt med varg bli allt vanligare. Kommentarerna är närmast identiska: Helt otroligt, fantastiskt, minne för livet.
En orsak till att mötet upplevs som så sagolikt är möjligen att vargen ofta är orädd. Det är inte så konstigt, eftersom det är en toppredator utan naturliga fiender. Därför går den ofta långa sträckor längs vägar och därför kan den ge sig in i samhällen. Som nu senast i Borås, där en 35-åring på sin födelsedag mötte en varg på en parkeringsplats.
Romantiseringen av vargen är så långt gången att den emellanåt förklaras som helt ofarlig för människan. Inte heller på den förskola där en grupp yngre barn var ute och lekte när vargen passerade förbi var man bekymrad.
Länsstyrelsens rovdjursspårare ser något mer nyktert på frågan. Till Borås Tidning säger han att man bör ha respekt och betrakta vargen som ett rovdjur – och ingen leksak. ”Man får heller inte glömma bort att det här är ett djur som kan fälla en stor älg helt på egen hand”, säger han.
Vargen är ett djur vi kommer att få lära oss att leva med. Förskolelärare i områden med varg bör således informeras, eller utbildas, om hur man hanterar en situation där rovdjur stryker längs stängslet till rastgården. Av serietidningen Bamse finns inget att lära i den här frågan. Vargen är varken snäll eller elak, utan bara varg.
Att vi kommer att få leva med varg inser troligen också dess mest hårdnackade motståndare, Jägarnas riksförbund, som tar varje chans att exploatera missnöjet med den svenska rovdjurspolitiken och EU:s inflytande. Men att polarisera debatten genom valet för eller emot varg kan knappast anses konstruktivt. Då är inlägget från Björn Sprängare, ordförande i Svenska Jägareförbundet och Lennart Haraldsson, ordförande i Jägareförbundet Kronoberg (Smålandsposten 2013-03-27) mer hoppingivande. Det krävs samma sak för en fungerande vargförvaltning som för en fungerande förvaltning av exempelvis tigern i Indien; lokal acceptans. Något som kräver att man tar hänsyn till människors behov och önskemål.
Det är i första hand en fråga för regering och statlig förvaltning. Som Sprängare och Haraldsson så riktigt påpekar har den illegala jakten på varg ökat dramatiskt i Finland.
Dagens passiva svenska politik utgör inte bara ett hot mot vargen utan också mot moralen. Bygdernas folk görs, och gör sig själva, till brottslingar. Har man väl brutit det samhällskontrakt lagen utgör så kan det få fler och olyckliga konsekvenser.
Men hittills är Jägareförbundet en röst i öknen, eller skogen. Den bångstyriga kusinen, Jägarnas riksförbund, är lika motvalls som Naturskyddsföreningen och andra gröna organisationer. De speglar varandra. Ena lägret vill inte ha varg alls, det andra vill ha varg överallt.
Är det inte dags att lägga ned vapnen nu, och göra något tillsammans?
1 kommentar:
Tänk om det vore fler redaktörer som vågade ta ställning och skriva sådana ledare som Marcus. Någonting för Hallpressen att fundera över.
Skicka en kommentar