Det blir jakt på lördag

Vi siktar på fortsatt kalvjakt nu de lördagar som är kvar till den sista februari då säsongens älgjakt definitivt är slut. Det återstår tre lördagar och den 25:e blir det helt säkert jakt för det har jag lovar Anders Norberg, då är han hemma igen från varmare breddgrader. Vi har tre kalvar kvar av den ursprungliga tilldelningen och eftersom vi får byta vuxna mot kalv så skulle det faktiskt kunna vara fyra kalvar kvar. Antagligen skjuter vi inte någon, med vi får trevliga jaktstunder och det är ju det viktigaste.

Det blir alltså jakt på lördag den 11 februari med samling 09:00. (Sovmorgon alltså)

Kalvskyttet i vårt län

Jag har kollat upp kalvandelen i den avskjutning som hittills har rapporterats in till databasen Viltdata.se. Stengårdshults ÄSO ligger faktiskt inte så illa till som man fått uppfattning om att vi skulle göra. Här är topplistan för Älgskötselområden:

58% Rydaholms Norra
57% Värnamo Västra
55% Burseryd
51% Stengårdshult
49% Reftele
49% Ohs
46% Rydaholms Södra
44% Bondstorp
44% Ruskåns
41% Villstad
40% Gislaved
38% Värnamo Sydväst
37% Häråns
31% Voxtorp
30% Österåns (hämtat från deras hemsida)
28% Södra Mo

Kalv skjuten på Trolleberget

Eftersom Marcus hade kommit från Växjö så beslöt vi att ändå gå en sväng i skogen och trots att vi bara var två så lyckades vi till slut att fälla en kalv. Det blev en fin jaktdag, helt myggfri.

Vi hade ju egentligen inte tänkt jaga eftersom Sture inte var så sugen på att släppa Jack i den eländiga kylan. Efter ett glas moldaviskt (!) vin som näst intill var odrickbart beslöt vi på fredagskvällen att vi trots allt skulle gå en runda i skogen. Men om vi rörde på oss så borde kylan vara uthärdbar tänkte vi. Det var den också, det var faktiskt skönt, trots 15 minusgrader. Det blåste nästan inget och solen värmde lite grand i ansiktet.

Vi körde först ut till Gunnilstorp för att spana om det fanns några färska spår utmed vägen. Det var det inte utan vi beslöt att gå runt lite runt omkring Trolleberget. Marcus gick över Mangelberget och jag gick igenom planteringen mellan Trolleberget och Trollsjön. Där såg jag ganska snart hyggligt nya älgslag. Jag fortsatte utmed sjökanten söderut mot gränsen till Kjells. Där var inga helt färska slag. När jag kom upp till skogsvägen igen och gått runt den skarpa kröken vid Björngölen så stötte jag på helt färska slag efter ko med kalv. Via radion kunde jag be Marcus ta pass ner på mossen där Trolleviken går in. Ett generalpass (38c). Älgarna borde komma dit nu eftersom jag i princip hade ringat dem. Det fanns ju inga slag ut ur ringen. Jag fortsatte i slagen och de gick in i den mycket täta planteringen. Där inne tappade jag slaget. Det var lite svårt att tyda slagen för de hade gått runt omkring där inne. Snön är dessutom så pudrig nu så det blir inte riktigt tydliga överallt.

Jag gick till mossen där Marcus stod och hämtade honom. När han kommit upp till mig på bergryggen där jag stod så hittade vi en färsk lega efter ko med kalv. De måste med andra ord vara där någonstans. Den enda väg de kan ha tagit om de inte stod kvar inne i planteringen var upp i branten mot toppen av Trolleberget. Marcus fick ta sig utmed vägen upp till den norra delen av Trolleberget, gå upp på hygget och ta plats i tornet (37). Jag själv gick tillbaka mot Björngölen. Där avvaktade jag att få höra via radion att Marcus var på pass. När det beskedet kom började jag klättringen upp mot toppen av det högsta berget på våra marker. Väl uppe på toppen dök färska slag upp och strax efter att jag sett de första brann en dov knall av i norr. Snön dämpade smällen men det gick inte att ta fel på att det måste vara Marcus som sköt.

Kon hade kommit ut på kanten till hygget med kalven i släptåg. I trav gav de sig av mot väster och Marcus lyckades i en glugg mellan småträden få en skottchans. Skottet hade kom det att visa sig tagit lite väl långt bak på kalven. Det var ingen tvekan om att den blivit träffad för det var mycket hår och även blod på skottplatsen. Lite misstänkt maginnehåll fanns också. Vi följde deras flyktväg 50-60 meter men beslöt att inte gå vidare utan istället ringa efter en hund. Det fick bli Jack som fick rycka ut. Sture ställde upp direkt och vi hade inget annat att göra i det läget än att ta oss bort till en plats i solen där vi kunde ta lite kaffe medan vi inväntade Sture och hunden. Det dröjde en och en halv timme sedan kunde vi köra igång eftersöket.

Älgarna hade tagit av över vägen i riktning mot Bungebo. Vi beslöt att jag skulle ta mig upp på pass uppe på berget för där kommer de ofta om de vill söderut. När jag var på pass satte de igång att spåra. Rätt vad det var så kom kalven själv, kon hade stuckit mot Trolleberget och lämnat den rätt skadade kalven. Den hade tagit sårlega på två ställen. Kalven kom i mosskanten sakta. Jag kunde dock inte skjuta för Sture och Marcus kom även de i den riktningen. Jag gick snabbt österut mot gränsen till Kjells. Så att kalven inte skulle gå över gränsen. Eftersöksgruppen kom nu ikapp kalven och den fick fart uppför backen. Det var nu inget att tveka på utan bara att ladda på. Efter tre skott stöp den i backen. Ett av mina skott tog klockrent i ett träd, det hann jag att se. Det första missade men det tredje skottet tog högt uppe i lungan. Nu låg hon där i alla fall och ett avfångningskott senare var hon död. Det var en välväxt kvigkalv, 73 kg.

Slutet gott allt gott...

God uppslutning i Stengårsdhult

Så var det nu dags för årsmöte i Stengårdshults Älgskötselområde. Det var för tredje gången tror jag som jag bevittnade detta skådespel. Precis som det ska vara i en förening så blev detta också odramatiskt. Inga spektakulära utspel eller känsloyttringar spelades ut inför de 35 församlade jägarna. Egon Svensson fick fortsatt förtroende att vara ordförande och det är ju bra att någon tar på sig en sådan inte alltid så tacksam uppgift. Vi är nog många som duckar lite lätt när förslag på styrelsefolk begärs in. Tack Egon för ditt engagemang.

Efter kaffe och semla så blev det Sture Nilssons tur att tala. Sture är utsedd till att ingå i älgförvaltningsgruppen som kommer att samordna älgförvaltningen och sedan rapporter vidare till politikerna i viltförvaltningsdelegationen. Han gick igenom hur det nya systemet för älgförvaltningen är tänkt att fungera men jag tänker inte redogöra för det i den här artikeln, då hade ni riskerat att sluta läsa efter denna punkten. Han kom även in på hur det är tänkt att fungera mer lokalt. Det är så att allt det här uttryckligen ska ske i samförstånd mellan älgförvaltningsgruppen och älgskötselområdena. Det viktigaste jobbet görs ju av oss jägare i våra jaktmarker. Det hela låter rätt bra, men vi kommer att få lite mer krav på oss vad det gäller att leva upp till våra förvaltningsplaner. Det går inte att ha en plan som helt avviker från verkligheten. Det blir med andra ord viktigt för vår styrelse att nu ta fram en skötselplan som är rätt nu.

Jag tror att vi aldrig tidigare har haft så mycket information och fakta till vår hjälp som nu, så det borde gå att komma fram till en förvaltningsmodell som säkerställer en lagom stor och livskraftig älgstam. Personligen så tror jag inte på den plan vi har haft. Vi måste hitta en bättre modell, och vi har nu till våren på oss att komma fram till en fungerande.

Vargar ställer till problem i Karelen

Dagens Nyheter rapporterar idag att polisen i Karelen tvingades skjuta en aggressiv varg. Polisen hade tillkallats eftersom en vargflock uppehöll sig i närheten av ett samhälle. När polisen steg ut så attackerades de av en av vargarna och de tvingades skjuta den i självförsvar. I förra veckan kunde vi läsa om att skottpengar nu utlovades på varg i samma del av Ryssland.

Det är helt klart att när vargarna blir för många så uppstår det problem. Ska det vara så svårt att förstå?

Jägarhatten åker av hela tiden

Vi blev utan kalv även efter lördagens jakt. Trots spårsnö så lyckas man inte alltid. Vi såg redan på morgonen att vi hade färska slag efter ko med kalv inne i Rannebo. Där släppte vi givetvis Jack. Det märktes redan innan han var släppt att det var något intressant i närheten och redan efter ett par minuter gjorde han ett upptag. Vi fick brått att ta bra pass.

På GPS-mottagaren kunde vi se att Jack var på väg ut på Tennekullemossen med älgarna. När de kommit över Svens skogsväg så stannade det upp. Vi beslöt att jag skulle gå på det. Jag knatade sakta och lugnt ut genom Bungebo mot gölen. Vidare upp utmed gränsen i söder. Jack och älgarna var kvar ungefär på samma plats, de drog sig dock sakta mot söder även de. Eftersom vinden kom från öst och att jag inte gärna ville att de skulle slinka ut söderut mot Hällsjöberget som brukligt så tänkte jag gå i en båge mot dem från så långt söder ut jag kunde. Planen var bra, men jag hade inte turen på min sida. Älgarna hann före mig söderut och gick precis som vanligt ut mot Hällsjöberget. Det blev till att använda jägarens tålamod och vänta. Om vi hade lite tur så skulle de komma tillbaka igen.

Vi kunde följa ekipagets fortsatta väg mot söder. De snirklade nedåt och stoppade så småningom på mossen mellan granta och Öd. Där vände det mot norr igen. Vi kunde effektivt sätta upp en skyttelinje mot södergränsen. Jag var i pass öster om Bungebogölen och de verkade vara på väg rakt i min riktning. Men så valde de att gå väster om gölen istället. Jag hade inte många meter att förflytta mig till generalpasset nere vid gölen. Där är en ridå mellan gölen och det nya stora hygget. En självklart het plats tyckte jag. Mycket riktigt så bar det av precis åt det hållet. Stenbäcken är gränsen och vid den stannade det. Bara ungefär 200 meter från mig. Jag hade tagit plats med ett perfekt knästöd och väntade egentligen bara på att få fälla vårt jaktlags första kalv för säsongen. Men det fick vänta. De vände och gick åter mot söder ett par hundra meter. Sedan blev det stopp igen. "Jack 2 har ståndskall" stod det på displayen, precis som om vi inte fattade det. Ibland är de lite övertydliga de där elektriska sakerna.

Efter en tid gick det loss igen. Nu skulle det smälla, för de hade inte en chans att komma förbi oss nu och vi var laddade. Nu kom de rakt emot mig igen och pulsen steg något, vid bäcken vek de av och gick längre västerut mellan Sture och Arne. Sture fick ett bra skottläge och jag bara väntade på knallen från hans studsare. Den uteblev. Det var ingen ko med kalv utan en fyrataggars tjur. Typiskt för årets jakt. De måste ha gått ihop och delat sig sedan. Man kunde ju ha trott att det skulle ha varit kon och kalven som hunden hade följt efter, men så var det alltså inte.

Bara att lyfta på jägarhatten, igen...

Spårsnö

Nu har vi spårsnö äntligen. Det blir lite roligare när man ser spåren.

Jag och Sture tänkte därför passa på och släppa Jack på lördag och se om det kan lyckas att få tag i en kalv. Nu har vi ju haft två ekipage här så chansen borde vara hygglig.

Välkommen att vara med den som hinner och har lust. 08:30 i Rannebo.

Nära igen

Det var åtta glada jägare som mötte upp i Rannebo denna vintermorgon. Tyvärr saknade vi några gubbar vilket kanske var det som medförde att vi inte lyckades fälla någon kalv denna gång heller.

Vi satte igång med bungebosåtet, det var ju vid milabotten vi senast tidigare i veckan sett ko med kalv. Precis där jag såg dem var de också idag. Arne såg dem när han skulle starta skallen. De drog iväg in i såtet och vi meddelades detta via radion. Spänningen steg naturligtvis rejält direkt. Det tog heller inte speciellt lång stund innan jag hörde ett tydligt älgknak inne i skogen. Plötsligt såg jag var det kom ifrån. Kon med kalven kom från väster ned från skogen utmed gränsen mot Hällsjöberget i riktning mot Bungebogölen. Alltså snett bakom min högra axel därifrån jag satt. Tyvärr var älgarna ett par meter på fel sida gränsen. Kon stannade och kalven också. Där hade jag ett fint skottläge, men som sagt på fel sida gränsen. Konstigt nog vände kon och gick tillbaka några meter och vek sedan av in i såtet. Man jublade inombords naturligtvis och tog samtidigt ett stadigt tag i studsaren och gjorde mig beredd. Jag vred upp förstoringen på kikarsiktet och osäkrade. Några meter från älgarna var en bra glugg mellan björkarna. Där skulle jag nypa till. Nu blev det inte så, för kon vände igen, stött av drevet och försvann ut från markerna mot Hällsjöberget. Typiskt, en missad chans till under årets jakt.

Jag meddelade via radio att älgarna var ute ur markerna. Strax efter så meddelade Sven på radion att en ko med kalv var på väg söderut i Bungebo. Det var en ko med kalv till inne i såtet! Otroligt! Den gick troligen mellan drevkarlarna i det lite väl glesa drevet innehållande tre man. Så här är det med jakt. Inget är givet och älgarna sliter ganska lätt genom maskorna i nätet om man har lite otur.

Vi svalde förtretet tillsammans med en klunk varmt kaffe i Rannebo och fick samtidigt dela våra upplevelser. Det där snacket mellan såten är ju en viktig del i hela jaktupplevelsen.

Efter det så gav vi oss iväg till Gunnilstorp och beslöt oss för att ta norbergasåtet. Det var kallt i tornet på näsavägen kan jag säga under den dryga timme vi satt där. Det känns heller inte varmare när det inte syns till en enda älgaskank.

Nu var vi hungriga och vi beslöt att ge oss på ärtsoppan i Stures garage. Den blev lyckad. Den var väl tilltagen och hade räckt till ett kompani, det medförde att i alla fall jag åt en tallrik för mycket. Den varma soppan värmde i alla fall upp våra kylslagna kroppar.

Efter det så körde såtet med start bakom Svens ladugård och ned mot Norra Vallsjön. Där var ingen älg. Snön började dala ned i allt snabbare takt och det var inte jobbigt att ta beslutet att lägga av för dagen. Två ekipage av ko med kalv var inte så illa resultat. Ingen skjuten dock.

Årsmöte i ÄSO

Måndagen den 30 januari klockan 19:00 i Stengårshults Församlingsgård är det årsmöte för Stengårdshults Älgskötselområde.

De från vårt jaktlag som planerar att åka dit bör tala om det för mig så att jag kan förvarna dem om hur mycket bullar de ska bullaupp.

Dramat på Bondarydsgölen

Måndag eftermiddag började lovande med ymnigt snöfall och detta slutade på efternatten. Tisdag morgon vaknade vi upp till fina förutsättningar för en fin jaktdag med nya spår. Rävjakt väntade för jaktkamraterna Tony och Martin och Tonys trogne följeslagare, Svenske Rävmästaren, Kössi.

Undertecknad var med på ett hörn, men anlände inte förrän dramat var över.Ganska snart blev det upptag och räven buktade bra i trakten av Ingelsbo, för att sedan dra sig söderut mot Bondaryd och Båraryd. Martin posterade vid Ingelsbo och Tony följde med drevet mot Båraryd. Efter en knapp timmas drev och då Tony befann sig i Båraryd, fick han på sin GPS se att Kössi befann sig ute på Bondarydsgölen. Tony förstod genast att det var fara å färde för Kössi. Isen var knappt centimetertjock och dessutom låg det ca 5 cm nysnö på den. Martin drog samma slutsats och både körde med högsta fart mot gölen. Tony hade halvannan kilometer till platsen och rusade sedan ner till gölen. Kössi hade då gått igenom isen 30 meter ut från land. Nu var goda råd dyra. Kössi kämpade för att komma upp på isen men kasade gång på gång tillbaka ner i vaken. Tony förstod att Kössi inte skulle klara sig. Han fick tag i en stör, slängde av sig rocken och gick ut på isen. Den brast direkt och även Tony gick genom isen. Med störens hjälp lyckades han slå sönder isen framför sig och kunde simmande ta sig ut till Kössi som hade gett upp. Tony lyckades vända Kössi och kunde simma tillbaka samma väg med hunden framför sig. Med hjälp av sina sista krafter lyckades han få upp Kössi och sig själv på land. I samma ögonblick anlände Martin och de kunde hjälpas åt att ta sig till bilen med Kössi och utrustning. Martin berättar att Kössi var helt stel men gick vingligt för egen kraft till bilen. Tony var så slut att han knappast kunde säga något. Kössi fick följa med in och blev ordentligt frotterad av husse och de stannade inomhus resten av dagen.

Uppskattningsvis låg Kössi i vaken under 10 minuter och Tony var i vattnet minst 5 minuter. Jag frågade Tony vad han tänkte när han fick se Kössi i vaken. Han svarade, ”jag kunde ju inte se honom bli kvar i vaken”. Jag kan förstå Tony, så många äventyr som de har varit med om tillsammans och så många goda drev som Kössi genomfört under sitt snart 9-åriga liv. Så tyckte Tony att han var skyldig honom detta. En insats med livet som insats.

Det är heller inte första gången Kössi blir räddad av Tony. För några år sedan gick han genom isen i ån Radan. Inte fullt lika dramatiskt för Tonys del. Men väl för Kössi, som hade blivit kvar i ån om inte Tony kommit till hans hjälp.

Vid kontakt med Tony ett par dagar efter det dramatiska äventyret berättar han, att det enda han känner så här efteråt är träningsvärk i benen.

Detta kan ju vara ett inlägg i rovdjursdebatten som visar vad en husse är beredd att offra för sin hund.

Nedtecknat av Halvard
Fri Herre

Jakten blev inställd

För alla nyfikna läsare så kan jag meddela att lördagens kalvjakt blev inställd. Hunden var inte pigg och inte jag heller så vi beslöt att låta bli.

Det får bli efter nyår istället.

Jag önskar alla i jaktlaget och övriga läsare en god jul och ett riktigt gott nytt år.

Kalvjakt på lördag

På lördag tänker vi fortsätta kalvjakten. De som är sugna att komma ut i skogen och få lite luft är välkomna till Rannebo 08:30.

Fortfarande noll

I lördags släppte vi Stures hund Jack i Ranneboskogarna. Vi tänkte att han med lite tur skulle få upp den ko med kalv vi sett under veckan som gått. Jag, Sture och Arne var de enda älgjägarna på plats, men det kan faktiskt gå ändå.

Jag tog passet vid röaledet, där Sven sköt 10-taggaren. Arne placerade sig i backen upp mot Trolleberget. Jack släppte vi där Tången går ut i Vallsjön. För dagen hade jag fått låna Stures handenhet till GPS:en och det gjorde det hela mycket roligare. Arne hade inte tänkt på att ta med sin så för att hålla honom informerad så blev det en hel del tjöt i radion under denna jakt. Det måste jaktlaget i Södra Valdshult ha märkt för jag hörde att även de var ute denna dag.

Jack kryssade runt lite men fick sedan riktning mot mig. Spänningen steg. En råget kom över mossen, skuttade över vägen och fortsatte upp över berget. Men hunden kom inte i dess slag utan genom planteringen rakt norr om mig. Tyvärr visade den sig komma ensam och var bara ute på sök efter nått skoj. Jack märkte tydligen lukten av rådjuret och knatatade iväg på det slaget. Han följde inte det länge utan kom strax tillbaka till utgångsläget.

Vi beslöt nu att flytta oss lite mer åt öster allt eftersom Sture tillsammans med Jack var på väg i den riktningen. Sagt och gjort. Jag gick raskt som en dansbanepajk bort till bilen och körde iväg. På vägen mot Hjortåsen där jag tänkte ta plats passerade jag hygget upp mot Trolleberget, ni vet där vi sett många älgar den senaste tiden. Som vanligt slängde jag en blick uppåt, och visst var där något. Jag tvärnitade och backade tillbaka en bit. Det stod en älg långt upp i backen. I slänten under tornet där Arne hade suttit, otroligt. Jag tog fram kikaren och såg snabbt att det var en tjur. Den hade rejäla horn med höga tagga. Säkert den som Arne sett tidigare med "korgen" på huvudet.

Jag meddelade naturligtvis om observationen, den ville vi ju inte få upp. Tyvärr var det precis Trolleberget som lockad Jack när vi sedan släppte honom. Han sprang rakt som en scud-missil upp mot tjuren och satte igång att driva. Det gick upp mot toppen för att sedan dra ned mot Tången. Där stannade det upp lite och vi fick chansen att på nytt omgruppera som det heter i det militära. Jag han inte komma på plats förrän det började dra iväg igen, mot byn och över gärdet. När jag parkerat bilen vid vealáet, ni vet var det fanns nere vid sjön på Stures, såg jag på GPS:en att det var påväg mot mitt håll. Jag skyndade mig mot Hägnebäcken, för det kom på Rannebosidan utmed bäcken mot norr. Strax såg jag Jack, men ingen älg. Jag tänkte att det var märkligt, men sedan såg jag älgen. Den stod uppe på stenåsen utmed bäcken och tittade på mig. Jag fick upp studsaren och försökte vrida upp förstoringen på kikaren, men hann inte klart med det förrän älgen lufsade vidare in mot Valebo. Jag fick en känsla av att det var en betydligt mindre älg än den tjur jag såg där Jack gjorde sitt upptag. Kanske var det till och med en kalv. Det kan ju ha varit en ko med kalv han drev och att jag bara såg kalven. Jag är osäker.

Det fortsatte i alla fall söder ut igen på Valebosidan av Hägnegölen för att sedan traska in på Lasses. Där hämtade sedan Sture Jack igen. Nu rejält blöt och lite trött. Regnet kom nu allt mer och det kändes som om läget var perfekt för en kopp kaffe i vagnsskjulet. Det blev det sista vi gjorde när det gäller jakt denna dag. Vi fick i alla fall upp älg, vad det var går inte säga. Antagligen var det tjuren jag såg, eller så var det en annan älg som höll till på samma plats.

Nu blir det kalvjakt på lördag om två veckor igen, den 16 december samlas vi i Rannebo 08:30. Det blir sista gången före jul skulle jag tro så passa på att vara med. Det vore ju trevligt om vi blev lite fler.

Kalvjakten fortsätter

Eftersom det är så dåligt med rådjur så får det bli lite extra mycket kalvjakt denna säsongen. Det är i och för sig dåligt med kalv hemma också, men jag såg i går kväll en ko med kalv vid "röa-ledet". Antagligen är det samma som Jack drev förra gången vi var ute.

Detta innebär att jag och Sture beslöt gå ut nu på lördag 3/12 och göra ett försök. De som är sugna att följa med är välkomna att komma till Rannebo som vanligt vid 08:30 tiden.

(Sture - glöm ej att ta din medicin)

Tack för en fin jakt

Idag genomfördes den numera traditionsenliga gemensamhetsjakten i viltvårdsområdet. Tranhultarna stod för det fina värdskapet, ett stort tack ska ni ha.

Dagen startade tidigt och jag måste erkänna att det var med rätt mycket grus i ögonen som jag tryckte av väckningssignalen på min mobil (ledmotivet till filmen Sällskapsresan). Snabbt kommer man dock på att det är en jaktdag och då studsar man direkt ur sängen. Jag var förbredd. Telefonen, radion och kaffebryggaren var satta på laddning redan på kvällen före. Det gick därför snabbt att komma iväg. Man gör ju allt föra att få sova någon extra minut.

Det gick att skönja en liten ljusning på himmelen, dagen var så sakteliga på väg. Jag hämtade upp Sture på vägen mot Tranhult där vi skulle samlas. Det var ett trettiotal jägare som mött upp för kalvjakt och i Eriks gamla kostallar trängde de nu ihop sig med en väldoftande mugg varm glögg i näven (alkoholfri naturligtvis). Erik har inrett ett rum i ladugården till en fin jaktstuga, med bänkar längst väggarna så många får plats. I stugan beskådas en imponerande samling älg och rådjurshorn, alla är naturligtvis inte 14-taggare, men speglar istället hur tjurstammen har sett ut under de senaste trettio åren.

Vi hälsades välkomna till jakt av Erik och av jaktledaren för dagen som var Kjell. säkerhet och förhållningsregler gicks igenom och vi delades in i grupper med en gruppchef i varje. Därefter lottades pass och det bar iväg utåt skogarna kring Tranhult. Jag själv fick ett pass som hade numret 46 och som låg i norra änden av Ösjön precis utnaför byn i Öjhult. Det var tydligt schnitzlat till passet så det gick inte att hamna fel. Det var också lätt att räkna ut att det skulle vara ett pass där, för om älgarna tänker sig runda sjön så är det naturligtvis där de går över bäcken. Solen steg upp över grantopparna och sken i mitt ansikte där jag satt. Tyvärr så värmer den inte så värst mycket så här års utan snålblåsten bet rätt rejält. Jag satte upp min regnrock som vindskydd och det hjälpte lite. Eftersom jag inte hade någon GPS-mottagare så kunde jag inte följa hundarnas arbete utan fick lita till mina egna sinnen. Inte mycket hände om man ska vara ärlig. Efter någon timme så reagerade jag på en kvist som bröts på andra sidan bäcken. Det är en tydlig signal för en jägare. Något är i görningen. Jag greppade kolven på min Varberger. En minut senare kom förklaringen till den sublima förvarningen, en råget kom skuttande utmed bäcken rakt mot norr. Bara att slappna av med andra ord och lyfta på jägarhatten. Det var inte utan att det kändes rätt skönt när väl signalen kom via radion om återsamling i Tranhult.

Så blev det och elden var redan i full gång när jag kom. Det blev korvgrillning och någon kopp med rykande kaffe. Det satt som en smäck. Under tiden passade också vädergudarna på med att spela oss ett spratt i form av en skur kallt novemberregn.

Det var så dags att göra ett nytt försök. För mig så blev det till välkända pass. Jag fick mitt gamla pass i Hestra från förra året där jag sköt en sextaggare då. På mossen i hörnet mellan Ingarp och Rolands. Inte långt från Dalabäcken. Där satt jag och väntade på min ryggsäck medans våra för dagen sju hundar sökte av skogarna. Inget hände och till slut fick vi meddelandet att bryta och samlas vid Allana garage i Granstorp. Precis som i gamla goda tider, fick jag höra. På vägen dit hände dock grejer. Tydligen hade en hund fått ett upptag nu på Malmens. Det var till att parkera bilen och ta ett pass. Jag satte mig uppe på kullen mitt på det stora hygget i Gunnilstorp vid Rödjan. Där kunde det ha hänt grejer, men det gjorde det inte utan ganska snart gav hunden upp och jaktdagen var till ända.

Vi fick chansen att vid Allana garage äta upp den sista mackan och utbyta erfarenheter från den gångna jaktdagen. Vi hade haft igång sex älgar, men inga hade vad vi vet varit ko med kalv. Ett rätt klent resultat med andra ord. Det är bara att ta nya tag.

Trots snålblåst och lite älg så var det en fin dag i skogen. Återigen ett stort tack till tranhultslaget som organiserade det hela.

Vargar som jagar älg

Eftersom alla inte hade hunnit med att se den här rysliga filmen så lägger jag ut den igen. Det är så här tuff naturen är. De flesta djur lever ett hårt liv och dör en otrevlig död när de inte längre är starka nog att försvara sig.

Gemensamjakt på lördag

På lördag klockan 07:30 samlas vi vid maskinhallen i Tranhult för årets gemensamjakt på kalv.

Vi hoppas på mindre snö än förra året.

Anmäl er gärna till mig om ni tänker vara med så att Tranhultslaget får veta lite hur många vi blir.

Fin dag i Rannebo

Det blev en mild och skön söndag med älgjakt i Ranneboskogen. Vi blev åtta man totalt idag och det var ju inte så illa. Vi samlades på morgonen i Rannebo och beslöt att pröva på bungebosåtet. Vi satte ut skyttar som vanligt och gick in med hunden från Trolleberget. Ganska snart fick Jack upp, det var vid kanten av det nya hygget vid milabotten. De började röra på sig, först ned mot röaléet. Sedan viker det av mot Valteratorn, där sitter Anders. Han hör älgarna men ser inget. Jag och Sture har stannat där vi släppte hunden, på Svens just vid gränsen till Kjells. Vi ser på GPS:en att hunden rör sig mot oss. Snart börjar vi också att höra små knak i skogen. De är helt klart på väg mot oss. Mycket riktigt, ett älghuvud skymtar i skogen. Det kommer fort, men vi uppfattar direkt att det är en ko med kalv. Gött, tänker jag för det är precis det vi vill ha. Men de kommer fort, i trav genom skogen. Ovan för oss har vi en smal gata upp mot backkrönet. Där finns en chans. Sture tar sikte i gatan. Kon skymtar förbi, men de är för högt uppe. Där finns inget kulfång och riktningen är dessutom helt mot skyttelinjen. Kalven skymtar strax förbi i gatan också, vi ser bara överkroppen. Sture håller inne skottet och älgarna är strax utanför synhåll. Jack såg vi aldrig. Han kom antagligen lite längre upp i backen.

Älgarna fortsätter på Broberget i riktning mot Hällsjöberget. Vi ser på GPS:en att de stannar upp. Kanske finns det en chans att de viker lite mot väster och i så fall kommer de rätt på Arne som står där. Jag ropar i radion och meddelar vad som skett. Tyvärr väljer älgarna att fortsätta utmed berget öster om Hällsjöberget. De går sedan mot Öd, rätt över vid gjuteriet i Pung och in på andra sidan rannebovägen. På Jannes väg får vi en stund senare tag i Jack.

Vi får trösta oss med kaffe och macka i den ovanligt ljumma novemberluften. Det gick ju, nästan. På ett igen, som man brukar säga. Vi kör Mangleberget. Sture och Sture startar med Jack på Näset. Vi ställer ut skyttar som vanligt från Trolleviken till Stora stenströmmen. Inget händer dock utan Jack och Co. fortsätter upp mot Trolleberget. Där hittar Jack snabbt något intressant. Men det far iväg åt "fel" håll. Ned mot Rogers tege, där möter vi sedan Jack när vi kommer dit. Med tungan hängande som en slips. Han har varit duktig som vanligt.

Det blev en härlig jaktdag tyvärr utan att skott föll, men är ju inte alltid nödvändigt heller.

Kynna skjuten

Idag har man äntligen lyckats att skjuta vargen Kynna som gäckat skyddsjägarna i Kronoberg i ett antal veckor. Nu är hon borta och vi slipper för en tid risken att få ett vargrevir här. Bra jobbat!

Jag har lagt till en länk i länklistan till höger på denna sidan som heter vargfakta.se Kolla in den där står mycket intressant om vargar.

Älgjakt nästa söndag

På söndag i nästa vecka, den 20 november, samlas vi 08:30 i Rannebo för kalvjakt. Vi brukar sällan jaga på söndagar men det har inte gått att hitta någon lördag som passat med hundar och annat.

De som har lust och möjlighet kommer. Välkomna!

En var en 8-taggare

Idag fick jag se två av älgarna vid Trolleberget igen. Det var en kviga och en 8-taggare. Lyckades få en liten bild på dem också i farten. Den blev inte bra men man kan se bladhornen på tjuren.

Förbluffande älgspaning

Med risk för att ni tror att jag druckit något olämpligt eller ätit flugsvamp berättar jag vad jag sett ikväll.

Strax före mörkrets inbrott var jag ute och spanade lite i Ranneboskogarna. Först försökte jag se om jag kunde stöta på någon älg på tallbacken vid Vallsjön. Jag såg några hyggligt färska slag i leran, det var det enda. Därför rattade jag iväg mot Gunnilstorp. Mörkret började leta sig in bland grenverken i skogen och det långa skuggorna från granarna löstes sakta upp i det allmänna mörkret. Vid Floen såg jag att bilens strålkastare började göra nytta.

Jag har en superstark handhållen strålkastare kopplad till cigarettuttaget som jag har kommit på är ett fantastiskt hjälpmedel när det gäller att spana efter älgar. Den fick nu hjälpa mig att söka av hyggen och öppna platser utmed vägen. Väl i Gunnilstorp kollade jag upp det stora hygget utefter Granstorpsvägen vid Rödjan. Där såg jag inget. Jag åkte därför in mot Rannebo igen. Kollade de platser jag trodde bar en chans att vara tillhåll för älgar. Vid det stora hygget på norrsluttningen av Trolleberget stannade jag. Tryckte ned bilrutan och tände lampan. Direkt såg jag de karaktäristiska reflexerna från älgögon i kanten av hygget. Jag räknade till två ögon, sedan två till. Där stod en kom med kalv. Bara 50 meter från vägen. Jag slog av motorn och tog fram kikaren. Det hade hunnit bli helt mörkt nu så när som på en rätt starkt lysande månskiva. Jag såg ändå helt klart i kikaren den förvånade kalven som betade ett tiotal meter från kon, som inte släppte mig med blicken utan stirrade rätt in i den starka lampan.

Jag lät lampan svepa uppåt backen, och direkt blänkte det till igen. Fler älgögon. Jag räknade snabbt in två älgar till, sedan ytterligare två. Där var sex älgar, nej var det inte ett par till längre upp i backen. Jo sannerligen, det var sju älgar på hygget. Jag trodde knappt mina ögon. I nästan en halvtimme satt jag med kikaren och lampan och kollade. Det var tre tjurar, två kvigor och en ko med kalv. Jag har aldrig varit med om något liknande. Men så har jag ju inte heller åkt runt i skymningen och lyst med lampor in i skogarna.

Jag var ju till slut tvungen att åka därifrån trots älgeldoradot. Att jag redan sett sju älgar hindrade inte att jag kollade upp de övriga hyggena utmed vägen. Vid milabotten såg jag två rådjur och ytterligare ett inne i Rannebo. Vid Svens hygge mellan lyckan och gården lät jag lampan göra ett svep. Direkt såg jag reflexerna från fyra älgar. Två rätt nära och två längre bort mot skogen. De bortre avlägsnade sig men de som stod närmast stannade kvar. Det var en pinnatjur och en kviga.

Alltså hela elva älgar i Ranneboskogarna denna kväll. Tro det eller ej. Jag var bara tvungen att skriva ned detta för det var häftigt.

Nu minsann

Nu dyker de upp, jag såg tre kvigor i kväll. Två stod tillsammans på hygget vid norra änden av Trolleberget och en på hygget vid milabotten.

Vi får hoppas att de har kalv nästa år i alla fall.

Ett klassiskt pass i Rannebo

Från Sven Nilsson har jag fått den här bilden i ett mejl. Det tillsammans med Svens kommentar i mejlet som jag tyckte var så bra så jag valde att lägga ut det här på hemsidan. Det är kul att kunna dokumentera dessa historier, det måste vi fortsätta med. Jag håller med Sven satt det vore rätt kul att få så mycket information som möjligt åt detta klassiska rannebopass.

Så här skrev Sven:

Några bilder ytterligare till årets kollektion, tyvärr utan älgar men med jägare och hunden Jack, samt utsikten från “Valtera torn”, även den utan älg i sikte, ändå minnesvärd, här har ett antal älgar stupat, två kvigor har jag stått i vägen för här, hur många Valter m.fl. fällt på detta pass har jag ingen aning om. Det är troligtvis åtskilliga. Jag har också för ett antal år sen fått släppa förbi en 10-taggare, på 30 meter, då vi skjutit fullt vår kvot av vuxna, den sköts dan efter i Velebo. Vidare har jag haft en 4-taggare där ännu närmare som fick släppas av begränsningsskäl. Ko med dubbelkalvar for ju förbi där jag obegripligt lyckades skjuta totalbom på kalven som du vet, visserligen i språng och på 70 m men ändå, så detta är ett pass med mycken dramatik.

Anm. Hoppas att du ursäktar Sven, att jag tog med episoden om bommen på kalven, men det tillhör ju jaktens väsen. AF.

Vargdebbatten hårdnar

Marcus har i dagens ledare tagit upp vargkramarnas odemokratiska metoder med hotelser och trakasserier. Artikeln är väl värd att läsa. Här följer den:

Bakom mordhot och djurrättsaktioner
Vargkultens mörka förflutna

Ledare i dag 00:30 | Uppdaterad i går 17:08

Att en av de fårägare som fått får rivna av vargen Kynna blivit dödshotad kan ses i ljuset av den ofta mörka människosyn som präglar djurrättsrörelsen.

Ta den ideella föreningen Nordulvs facebook-sida som exempel. Här kallas jägare "mördare" och "jävla svin". Ett inte helt ovanligt språkbruk bland så kallade djurvänner.

Det behövs väl egentligen inte förklaras, men mord är ett brott som består i dödandet av en person. Och en person är en benämning på en medveten och självreflekterande mänsklig individ.
Om man kallar en jägare för mördare förutsätter det att man också ser djur som personer. En tanke som växte sig stark under Tredje riket och som i dag hålls vid liv i diverse gröna rörelser. Låt oss återkomma till den. Men först en parantes om den gängse förklaringen till dagens vargmotstånd, som ofta beskrivs med hjälp av historiska och sociologiska faktorer.
Så får vi veta att vargmotståndet är en rest från jordbrukssamhället och bygger på fördomar och okunskap. Skräcken och hatet bottnar i 1700- och 1800-talens levnadsvillkor på landsbygden. Utgångspunkten är att människor på landet helt enkelt är dumma.

Det är sällan det anläggs ett motsvarande perspektiv på vargvännerna. Vad driver till exempel ett tjugotal aktivister att släppa ”varglika” hundar i skogarna mellan Markaryd och Ljungby för att störa en myndighetssanktionerad skyddsjakt? Hade aktionen ansetts som lyckad om en jägare av misstag skjutit en hund? Hunden tycks i alla fall betraktas som mindre värd är vargen. Närkontakt mellan hund och varg brukar ju vanligen sluta med att hunden dör.
Någon slags hierarkisk ordning döljer sig bakom såväl aktionen som språkbruket inom djurrättsrörelsen. Vargen är värd så mycket mer. Än hunden, och fåren (för somliga även mer än fårägaren).

Det är förstås långsökt (och felaktigt) att klistra etiketten nazister på djurrättsaktivisterna. Men det tankegods som härbärgeras inom begrepp som ekologi, biologisk mångfald och djurrätt har gemensamma nämnare med tanken om en enda arthierarki.
Tankar som dessutom omsätts i handling. Att djurrättsaktivister inte bara ägnar sig åt relativt oskyldig civil olydnad utan också mordbrand, sabotage och trakasserier finns det dessvärre många exempel på.

Hur var det då med Tredje rikets djurrättsaktivister?
Som Peter Englund påminner om i en essä om idéhistorikern Boria Sax bok "Animals in the Third Reich" påverkade rastänkandet i Nazi-Tyskland synen på alla levande varelser. Den avgörande skillnaden stod inte längre att finna mellan människa och djur, utan istället mellan högre och lägre stående varelser. Någon slags logik framträder här. Då alla människor inte har samma värde, kan ju heller inte alla djuren ha samma värde.
Englund sammanfattar: ”Precis som nazisterna delade in människorna i herrar och slavar, byggde de upp liknande hierarkier för naturens varelser, där rovdjuren på självklart vis sattes ovan gräsätarna. Så medan grisen fick stå som symbol för smuts (jävla svin? min anmärkning), degeneration och judendom, fick ett djur som vargen nära nog kultstatus.”
Mot den bakgrunden kan man dra slutsatsen att debatten borde handla mindre om vargen och mer om synen på människan. Precis som varghatet bör nagelfaras måste vargkulten synas i sömmarna.

Marcus Svensson
marcus.svensson@smp.se

Länk till ledare i Smålandsposten

Mina kommentarer till ledaren:

Marcus har ju helt rätt i sina åsikter. Det är otroligt märkliga uppfattningar som vissa så kallade djurrättsaktivister har. Människan är en jägare precis som vargen. Varför ska då inte vi ha lika mycket rätt som vargen att jaga? Vargen sliter våra jakthundar bokstavligen i stycken för att de ser dem som konkurrenter om bytet. Varför skulle det då vara onaturligt om vi håller efter vargarna så att de inte blir så många så vi får problem med dem? De är ju våra konkurrenter. Det är ju helt makabert att vi lägger mångmiljonbelopp på att bygga upp en inavlad vargstam som vi med mycket möda har hållit efter i alla år. Bara i Ryssland beräknas det finnas över 50.000 vargar, så det är ju ingen utrotningshotad art vi talar om.

Det sägs ofta i debatten att vargen är en av de ursprungliga arterna i vårt land. Det är mycket märkligt resonerat, för 10.000 år sedan så var det ju is här och ingen av oss fanns här. Alla är vi med andra ord invandrade, vargar som människor.

Att man från myndighetshåll i vårt land på det här viset totalt kör över ett massivt motstånd från landsbygdsbefolkningen är helt ofattbart. Nu senast med beslutet att kanske sätta ut varg i trakterna mellan Svenljunga och Gislaved. Det får ju finnas gränser för naturdyrkan även i vårt land.