En trevlig dag som gästjägare på Knutskulle med omnejd

Så här kan det se ut när man hör hunden skäller och man förbereder sig för skott. Nu kom det tyvärr inte någon älg till mig den här gången, men lite spänning han det i alla fall bli. Annars startade dagen för mig som jaktgäst i Djuppelsbo med en morgonsamling före det blivit ljust. Det är vi morgontrötta Rannebojägare inte vana vid. Det var ett antal tappra jägare som samlades i Jannes garage. De senaste observationerna, som förresten var mina egna, diskuterades och taktiken lades upp. Johan Kvarnvik som var jaktledare gick igenom förutsättningarna. En tjur med fem eller fler taggar fick fällas och en kalv. Passen lottades sedan och det bar av upp mot Knutskulle för mig. Mitt pass visade sig vara ett gammalt generalpass, i alla fall var det det förr i tiden. På vägen upp mot passet gick jag uppför en brant backe, ett hygge. Redan på vägen såg jag att här var det älg. En ko med kalv hade gått före mig i det daggprydda gräset. Jag hejdade mig och laddade min Varberger. När jag kom upp på passet som hade nummer 11 tyckte jag att nått stirrade på mig. Nere i den lilla sänkan rakt framför mig spejade två älgögon stint mot mitt håll. Jag krängde av mig ryggsäcken i samma rörelse som jag gick ned i knästående. Det är väl nått som sitter i från militärtjänsten antar jag att ta en låg position när man är på väg att bli upptäckt. Jag hann i alla fall få upp studsaren i knästående och se i kikaren när älgen lufsade iväg. Det var en ko, och efter den hängde en kalv på i hasorna. Där var alldeles för mycket träd för att lossa ett skott mot en kalv i rörelse så det beslöt jag att låta bli.

Men fortfarande lite förhöjd puls kunde jag rapportera observationen till jaktledaren. Och inte långt efter det skars den kalla småfuktiga luften på denna Karl den XII:s dödsdag itu av en skarp studsarknall. Jag hade svårt att lokalisera varifrån skottet kom. Det kändes mycket nära och jag trodde nästan att det var de älgarna jag sett som träffat på en lieman. Riktningen var dock fel, men man kan lura sig ibland. Radion tog död på mina spekulationer. Det var Matti Kvarnviks skrovliga stämma som rapporterade att en kalv var skjuten och att den hade gått rätt i ljungen. Kon hade fortsatt själv så det antogs att den blev på platsen.

Eftersom såtet bara just påbörjats så beslöts att hundförarna skulle fortsätta. Det gick hit och dit lite och hundarna hade också uppe älg men det var inget skjutbart. Jack hade fått upp en älg i söder och det gick först västerut utanför markerna. Sedan kom det tillbaka och ett tag var de på väg rätt i norr mot där jag satt. Det kom aldrig ända fram och jag lyckades därför inte få se den klene pinntjuren som Jack hade fått fart på. Jakten blåsets av och det blev rast-vila i Djuppelsebo.

Ett nytt såt planerades efter att vi bearbetat det förra. Den här gången avgjorde lotten att jag fick sitta på pass 26 nere vid sjökanten strax innan Källshyltan. Det var lite smådragit där och ingen älg såg jag heller. Men man fick nöja sig med radioreferat från hundföraren och de som såg älgarna. Två verkade det vara i antal i detta såt.

Om man sammanfattar det hela så var det mycket trevligt att vara med Västra jaktlaget och jaga denna lördag. Det är alltid kul att lära känna nytt folk och nya marker. Ett stort tack till er alla i laget för er gästfrihet och ett extra till Sture Nordén som bjöd in mig.