Succé för Charlie på premiären

Här på mossen fick vi se älgarna för första gången.

Denna underbara höstdag hade vi beslutat oss för att använda till jaktträning för Charlie. Sture bjöd med mig till Smedsgården. Jag hade aldrig tidigare varit på deras jaktmarker så det var trevligt. Detta trots att ljudet från vindkraftverken störde lite grand. Den som säger att de inte hörs ljuger. De låter som en blandning mellan en grävmaskin och ett propellerflygplan.

Detta fick vi lägga åt sidan och det var inte så svårt eftersom vi rätt snart fick glädjeämnen att tänka på. Charlie sökte av området runt oss med en härlig entusiasm. Hans tidigare haltande var som bortblåst.

Efter ett litet stycke skall det till. Ett rådjur syntes strax med sina studsande språng genom skogen. Efter sprang Charlie. Sture kallade genast in honom, men jag måste medge att jag blev imponerad när det visade sig lyckas. Charlie kom tillbaka och blev rikligt belönad för det.

Vi fortsatte uppför ett berg upp på ett hygge. Tråddragarleden går över det hygget också. Uppe på toppen såg vi att det varit besökt av älg nyligen. Vi fortsatte möt sydväst och rätt vad det var så skall Charlie rejält igen. Nästan genast ställdes älgarna fast. Vi väntade i ungefär en halvtimma innan vi började närma oss ståndet. När vi kom fram till mossen (se bilden ovan) hade vi bara 50 meter till dem. På den andra bilden med GPS:en kan du se hur Charlie jobbat fram och tillbaka med älgarna.  Här på mossen lyckades vi se att det var tre älgar. Rätt vad det var så kände vi en kraftig vindpust rätt i ryggen. Inte bra tänkte jag och fick rätt i den tanken. Älgarna fick vind av oss och drog iväg. Men bara tvåhundra meter längre bort fick Charlie fast dem igen. Denna gången precis vid kanten av Rackhultasjön. Vi smög oss på igen och denna gången fick vi se dem ordentligt lite snett över sjön. Det var en ko med en rätt stor kalv. De hade sällskap av en tjur med skovelhorn. Vi kunde följa hur hunden jobbade med älgarna och man kan tro att han inte gjort något annat i hela sitt liv. Det är fantastiskt att de har detta nedärvt i sin DNA och kan jaga utan att någon lärt dem.

Vi fortsatte förfölja dem och efter tre och en halv timma kunde Sture kalla in Charlie, även det riktigt bra. Han kom springande tillbaka, blöt och trött men framför allt helt fri från haltande. Det här bådar gott.

Tack Sture för att jag fick följa med - det här kommer man inte att glömma. Att Charlie kräktes rakt över mig i bilen när vi hämtade honom är nu helt förlåtet....