Så här ser det ut i ÄFO3

Älgförvaltningsgruppens ordförande Anna-Karin Malm hade vänligheten att sända denna graf till mig. Det tackar jag extra för.

Som ni ser så är bilden liknande den förra. Lite färre enskilda markägare 77% (83%). Sveaskog är också större 11% (7%) 

Vem äger skogen i vårt län?

Jag funderade på hur ägarbilden ser ut i vårt län och uppgifterna gick att finna hos skogsstyrelsen. För att göra det tydligare satte jag ihop en graf. Nu ska det sägas att detta gäller hela länet, hur det ser ut om man bara tittar på ÄFO3 säger inte denna statistik, men den uppgiften borde man kanske kunna få från förvaltningsgruppen.

Grafen talar sitt tydliga språk om vem som äger den mesta produktiva skogsmarken här - det gör helt klart enskilda markägare. Vem företräder dem i förvaltningsgruppen?

Åter i Rannebo efter samråd i ÄFO3

Väl hemma efter en kvällsmangling i älgfrågor funderar man på hur man ska rapportera om mötet. Jag väljer att säga att älgförvaltningsgruppen antagligen behöver lite tid på sig att komma fram till rätt slutsatser. Redan i vår ska man reviderar den förvaltningsplan som man nu lagt fram och kanske har man lärt sig ytterligare saker tills dess.

Först och främst så kom den motsättning som finns mellan markägarsidan och jägarsidan i dager. Markägarsidan har som bekant utslagsrösten och är i och med det de som de facto bestämmer. Nu har de bestämt att det ska skjutas 540 älgar i området under kommande tre år och att vinterstammen på det viset ska ned till 6 älgar / 1000 ha. Detta som är den som jag ser det enda riktigt viktiga siffran i planen är man således inte överens om utan i kraft av ordförandeskapet har markägarsidan drivit igenom detta.

Jag frågade presidiet om man verkligen tror att det kommer att lyckas med tanke på att vi i år inte klarade skjuta fler än 450 älgar, för det fanns helt enkelt inte mer skjutbara älgar. Det fick jag inte något riktigt svar på. Vilket kan bero på att det inte finns något svar på den frågan. Hur skjuter man en älg som inte finns? Svaret jag fick var att det måste gå att skjuta även de icke skjutbara älgarna för annars kommer vi inte att nå de mål som de bestämt. Spännande!

Jag kände mig även tvungen att fråga hur de kommit fram till att betestrycket på tall är oacceptabelt högt, när vi från de olika älgskötselområdena bara minuterna tidigare fick rapporterat att det generellt sett var acceptabla skador. Svaret på den frågan blev en hänvisning till den undersökning som Sveaskog har tagit fram som visar på en viss mängd skador på tall. Någon annan i församlingen frågade om hur mycket areal som var bolagskog i området, det fick vi inget svar på. Jag har dock hört det tidigare men kommer inte ihåg siffran, om någon vet det så tala gärna om det här på sidan. Jag har för mig att en klar majoritet trots allt är privata enskilda skogsägare. Sådana som vi. Frågan är på vilket vis är vi representerade i den här gruppen och varför inte majoriteten av markägarnas syn på betesskadorna är de som gäller. Inte heller detta fick jag något svar på under kvällen.

Det här är viktiga frågor, för målsättningen styr naturligtvis handlandet. Och med ett mål på 6 älgar / 1000 ha. om tre år som det är nu så kommer vi om tre år ha en älgstam som knappast är möjlig att förvalta. Det blir mycket svårt att plocka ut vilka älgar i den stammen som ska skjutas för att man inte helt ska haverera älgstammen. Ju mindre den är ju känsligare blir den. Det blir även svårt att förklara hur vi ska lyckas behålla intresset för jakt när man på 15 man i ett jaktlag som vårt i Rannebo inte kommer att få skjuta en vuxen älg varje år utan ibland bara någon enstaka kalv. Det på en areal på 1137 ha.

Under de senaste 10-15 åren så har vi haft en balanserad älgstam på 9-10 älgar / 1000 ha vilket har medgivit en avskjutning på drygt 3 älgar per år. Detta har varit helt lagom och givit en älgtäthet med betesskador som de som äger skogen tycker är helt acceptabla. Det är svårt att förstå varför någon annan nu ska bestämma att vi inte kan få fortsätta att vårda den allt finare stam som vi byggt upp med den erfarenhet vi fått genom åren.

Vi får väl se hur detta slutar, men jag tror fortfarande inte att vi kan skjuta älgar av de som inte finns. Jag tror inte heller att det går att hota jägarkåren till en utrotningskampanj som strider mot allt vi lärt oss genom åren och av tidigare misstag.   

Rolf Svensson om den långa jakttiden

Jag har undersökt lite om vad som är rätt och riktigt beträffande den långa jakttiden på älg vi nu har. Älgskötselområdena har ju möjlighet att jaga även vuxna älgar ända fram till den sista februari. Detta är något som jag har funderat kring. Vi beslöt själva att inte följa det utan hade sista december som slutdatum för vuxna älgar. Kalvar har vi dock fortsatt att jaga. Det är frågan om man ens ska göra det med tanke på Rolfs artikel här nedan. Läs och begrunda Rolf Svenssons debattartikel i Svensk Jakt:

Debatt: Älgen har ingen försvarsadvokat

Det framhålls alltid att våra jakttider ska vara och är biologiskt rätt anpassade för varje djurart. Tydligen räcker inte fem och en halv månaders älgjakt, utan skogsbolag begär och får så kallad skyddsjakt på vårvintern.

Redan när vi jagar älg i januari och februari riskerar vi att skjuta älgkor som befinner sig i 12:e–22:a veckans dräktighet. Vid denna tid har fostren vuxit till 30–50 centimeter. Är detta försvarbart?
På 1990-talet blev det aktuellt med en förlängning av harjakten februari månad ut. I olika delar av landet fick ett antal jägare förlängd harjakt till 15 mars.
Syftet var att jägarna skulle leverera livmödrar från fält- och skogshare för undersökning av hur långt framskriden dräktigheten var. Resultatet blev att några biologiska hinder inte fanns för skogsharen att vara lovlig i hela februari. På ett antal fältharar konstaterade man långt framskriden dräktighet, och beslutade då att behålla fredningen från 15 februari.

Foderintaget minskar
Genom älgforskning vet vi att älgens foderintag under vintern går ner till cirka fem–åtta kilo per dygn, vilket inte är en tredjedel av vegetationshalvårets foderintag. En sådan bantningskur tar hårt på den fettreserv djuren byggt på sig under sommarhalvåret.
Under vintern ändrar älgen sitt beteende för att spara energi. Rör sig mindre, har längre viloperioder och i djup snö går de i varandras spår.
Om vi oroar och stör älgarna måste djuren kompensera det genom ett större intag av det magra kvistbetet. Går då älgkon ner mer i vikt, hur påverkar det fostrets möjligheter till en gynnsam utveckling?

Många misslyckanden
Det verkar som älgen enligt skogsbolagen ska bekämpas med alla till buds stående medel, utan biologisk hänsyn och helt åsidosättande av jaktetik.
Skogsbruket har historiskt sett knappast aldrig tagit hänsyn till foderskapande åtgärder. Det har varit kortsiktiga, snabba ekonomiska vinster som fått styra, med en lång rad av misslyckanden som följd.
Frågan man ställer sig, vad är skillnaden mellan djurarter ur biologiska och etiska skäl? Bottnar det i en total inkompetens från Naturvårdsverket, länsstyrelser och andra berörda parter. Eller är det som vanligt kapitalet som har makten som styr?
Älgen har ingen försvarsadvokat!

Rolf Svensson
Bottnaryd

Dalstorps ÄSO strejkar

Jag läste precis i Jaktjournalen  (artikel) att Dalstorps Älgskötselområde omfattande 26.000 Ha i Tranemo kommun nu enhälligt bland sina 29 jaktlag beslutat följande:

"Med anledning av miljöorganisationernas absoluta brist på empati med landsbygdsbefolkningen och deras stora makt på vargpolitiken, har vi beslutat att inte utföra några inventeringar, inte hålla något samrådsmöte, inte upprätta någon ny älgskötselplan i Dalstorps Älgskötselområde."

Man känner naturligtvis samma uppgivenhet som de gör i vargfrågan. Om utvecklingen fortsätter växer vargstammen med ungefär 25% per år och vi har snart vargrevir i hela landet. I det läget finns ingen älgstam att göra någon förvaltningsplan över eftersom det är vargen som kommer att sköta älgförvaltningen. Det finns således en logik i deras resonemang. Varför inventera, ha möten och skriva skötselplaner som nu är långa som en doktorsavhandling om vi ändå inte kommer att ha något att jaga?

Fullt så uppgiven är jag dock inte personligen. Jag tror fortfarande att det finns en politisk vilja och förmåga att återta kontrollen över vargförvaltningen. Jag tycker mig märka en förändring i rätt riktning den senaste tiden. Och kanske ska man inte ta fram vapnen för snabbt även om man har god lust.

Bara en av fyra skogsägare vill ha färre älgar

Slumpvis utvalda markägares attityder till älgstammens storlek, uttryckta som svar på frågan “Hur ser du på älgstammens storlek på den aktuella fastigheten?” Svarsalternativen “Alldeles för få/många” och “Något för få/många” har slagits samman för överskådlighetens skull.

Hela rapporten finns här

Länsstyrelsen dementerar

Länsstyrelsen i Jönköpings län dementerar nu på sin hemsida att de skulle ha några planer på att flytta Junsele-tiken till Store Mosse. Om vargen ska flyttas, vilket inte är beslutat så ska det inte ske till det södra distriktet vilket Store Mosse ingår i skriver de i sin dementi.

Det var vargforskaren Olof Liberg som på ett möte i Malmbäck i veckan sa att nationalparken Store Mosse var en trolig plats för den "mjuka" flytt man nu planerade. Eftersom en sådan flytt innefattar att man måste bygga ett hägn för att hålla kvar den flyttade vargen några veckor innan den släpps fri så kräver det att man hittar en markägare som godkänner sådant. Det var det som inte bedömdes som speciellt troligt utan att man då blir hänvisad till mark som man kontrollerar själva som nationalparker.

Olof Liberg - "varg kan placeras ut på Store Mosse"

Lars Dittmer rapporterar från vargmötet

Älgabäckens ÄSO inbjöd till Vargmöte 4e mars i Malmbäck. Det var Olof Liberg från Scandulv som höll ett fantastiskt informativt föredrag. Att det skulle komma mycket folk visste arrangörerna så för att inte drabbas av att det skulle komma för många till föredraget så var det närmast en hemlig inbjudan som få kände till. Klockargårdskyrkan hade säkerligen klarat ytterligare 200 deltagare. Att återge föredraget klarar jag inte men här kommer några punkter som jag uppfattar dem.

Vi måste uppnå en ”gynnsam bevarandestatus” vilket innebär antingen en genetiskt förbättrad situation för vargen med kanske 200 individer, eller +2000 individer. I båda fallen måste vi ha någon form av jakt. I det första fallet under 50 per år och i det senare kanske upp emot 500.

De vargar som flyttats till Tiveden är fortfarande kvar i området efter 12 dagar. Lyckas dessa etablera sig och producera egna valpar så får detta närmast dramatiska konsekvenser för bevarandestatusen då dessa vargar kommer från den Finsk/Ryska stammen.

Junselevargen kommer förmodligen att flyttas söderut igen. Man kommer förmodligen hägna den under en kortare tid för att på så sätt bryta dess benägenhet att vända åter till renrike. För att sätta ut vargen måste markägare och jakrättsinnehavare godkänna detta vilket gör att det sannolikt blir Store mosse som utsättningen sker.

Olof Liberg uppmanade oss att hjälpa till med upplåta mark för utsättning/utbyte av valpar för att vi skall kunna hävda ”gynnsam bevarandestatus” och stanna vid ett mer begränsat antal revir. En kvalificerad gissning är att vi i södra Sverige kan få upp till fyra revir. Att stängsla för tamboskap i södra Sverige kostar orimligt mycket.

Den nordeuropeiska traditionen att lyda lagen bygger på reglerad jakt. Tjuvjakt kan inte vara framtiden då erfarenheten är att det ställer till det med mycket misstänksamhet och missämja i bygderna. Enda sättet att få ner vargstammen om den blir allt för stor är att använda gift men det innebär stora risker för hundarna också.

Enligt Olof Liberg är konsekvenserna för hundägarna det största problemet (förutom alla andra stora problem).

Kan vi få hit Olof Liberg igen så kommer i alla fall jag ta tillfället i akt att lyssna på honom igen.

 

Lars Dittmer