Vargen upprör

Jag hoppades att jag hade fel när jag för en tid sedan såg vargspår i Granstorp. Då hade det ju inte setts några vargar i vår bygd utan de var ju en bit bort. Men efter det så har det ju formligen exploderat med observationer. Man undrar vad som hänt egentligen. Det är faktiskt lite skumt. Bland länkarna här på bloggen finns sidorna för rovdjursobservationer från både vårt län och Västra Götalands län. Där kan du själv klicka dig in och se vad som rapporterats den senaste tiden. I måndags sågs varg i Stret, mellan Anderstorp och Hagelstorp till exempel. Den är dock inte säkrad av rovdjursspårare. På andra sidan västgötagränsen är det dock säkrat spår efter varg i söndags då rävjägare såg hela fyra stycken i sällskap. Tre observerades senare samma dag en bit bort mot Sjötofta. I dessa fall är spåren säkrade, dock inte antalet vargar.

Det fattas bara nu att man sätter ut de flyttade vargarna från Norrbotten i området mellan Svenljunga och Tranemo. Det finns en befogad oro mot att så är fallet. Jag tycker själv att det snart får vara nog. Det finns inte en enda anledning som håller en granskning för att få tillbaka vargen i vårt land. Den vargstam vi nu har är gravt inavlad och härstammar helt från några få individer. Att lägga stora resurser på denna stam är helt ofattbart med det i åtanke att vargen inte är i närheten av att vara utrotningshotad i världen. Jag läste idag att turerna kring Junsele-vargen kostat runt 4 miljoner kronor, hittills. Man blir allt mer stum av häpnad.

Jag kan inte förstå av vilken anledning man väljer att införa varg emot landsbygdsbefolkningens vilja. Man kan inte säga att det är demokratiskt rätt även om det finns en majoritet sett till hela landets befolkning för att ha varg. En majoritet kan ju aldrig i ett humant och fritt land få bestämma att en minoritet ska få sina tamdjur uppätna och sin livsstil på landet spolierad. Folk är ju otrygga och rädda för att låta sina små barn ströva runt i skog och mark. Mängder av barn står varje morgon och väntar på skolbussen ute på landet. Det är klart att man blir orolig att något ska hända.

Våra förfäder visste vad det innebar att leva med stora rovdjur och det var till och med i lag obligatoriskt att jaga dem när de träffades på. Nu har några naturromantiker bestämt att de ska bestämma att vi som bor på landet ska göra det tillsammans med stora rovdjur. Man blir mer förtvivlad ju mer man tänker på det.

Svenska Jägareförbundet har hela tiden försökt att föra en dialog med alla parter på en rimlig nivå. Man försöker att balansera diskussionen så att det inte ska låsa sig. Jag tycker dock mig märka att tålamodet nu allt mer tryter även i förbundet. Jag hoppas att det går att stoppa den här utvecklingen men blir allt mer pessimistisk - tyvärr.