Jägarhatten åker av hela tiden

Vi blev utan kalv även efter lördagens jakt. Trots spårsnö så lyckas man inte alltid. Vi såg redan på morgonen att vi hade färska slag efter ko med kalv inne i Rannebo. Där släppte vi givetvis Jack. Det märktes redan innan han var släppt att det var något intressant i närheten och redan efter ett par minuter gjorde han ett upptag. Vi fick brått att ta bra pass.

På GPS-mottagaren kunde vi se att Jack var på väg ut på Tennekullemossen med älgarna. När de kommit över Svens skogsväg så stannade det upp. Vi beslöt att jag skulle gå på det. Jag knatade sakta och lugnt ut genom Bungebo mot gölen. Vidare upp utmed gränsen i söder. Jack och älgarna var kvar ungefär på samma plats, de drog sig dock sakta mot söder även de. Eftersom vinden kom från öst och att jag inte gärna ville att de skulle slinka ut söderut mot Hällsjöberget som brukligt så tänkte jag gå i en båge mot dem från så långt söder ut jag kunde. Planen var bra, men jag hade inte turen på min sida. Älgarna hann före mig söderut och gick precis som vanligt ut mot Hällsjöberget. Det blev till att använda jägarens tålamod och vänta. Om vi hade lite tur så skulle de komma tillbaka igen.

Vi kunde följa ekipagets fortsatta väg mot söder. De snirklade nedåt och stoppade så småningom på mossen mellan granta och Öd. Där vände det mot norr igen. Vi kunde effektivt sätta upp en skyttelinje mot södergränsen. Jag var i pass öster om Bungebogölen och de verkade vara på väg rakt i min riktning. Men så valde de att gå väster om gölen istället. Jag hade inte många meter att förflytta mig till generalpasset nere vid gölen. Där är en ridå mellan gölen och det nya stora hygget. En självklart het plats tyckte jag. Mycket riktigt så bar det av precis åt det hållet. Stenbäcken är gränsen och vid den stannade det. Bara ungefär 200 meter från mig. Jag hade tagit plats med ett perfekt knästöd och väntade egentligen bara på att få fälla vårt jaktlags första kalv för säsongen. Men det fick vänta. De vände och gick åter mot söder ett par hundra meter. Sedan blev det stopp igen. "Jack 2 har ståndskall" stod det på displayen, precis som om vi inte fattade det. Ibland är de lite övertydliga de där elektriska sakerna.

Efter en tid gick det loss igen. Nu skulle det smälla, för de hade inte en chans att komma förbi oss nu och vi var laddade. Nu kom de rakt emot mig igen och pulsen steg något, vid bäcken vek de av och gick längre västerut mellan Sture och Arne. Sture fick ett bra skottläge och jag bara väntade på knallen från hans studsare. Den uteblev. Det var ingen ko med kalv utan en fyrataggars tjur. Typiskt för årets jakt. De måste ha gått ihop och delat sig sedan. Man kunde ju ha trott att det skulle ha varit kon och kalven som hunden hade följt efter, men så var det alltså inte.

Bara att lyfta på jägarhatten, igen...