Kalvjakten fortsätter

Eftersom det är så dåligt med rådjur så får det bli lite extra mycket kalvjakt denna säsongen. Det är i och för sig dåligt med kalv hemma också, men jag såg i går kväll en ko med kalv vid "röa-ledet". Antagligen är det samma som Jack drev förra gången vi var ute.

Detta innebär att jag och Sture beslöt gå ut nu på lördag 3/12 och göra ett försök. De som är sugna att följa med är välkomna att komma till Rannebo som vanligt vid 08:30 tiden.

(Sture - glöm ej att ta din medicin)

Tack för en fin jakt

Idag genomfördes den numera traditionsenliga gemensamhetsjakten i viltvårdsområdet. Tranhultarna stod för det fina värdskapet, ett stort tack ska ni ha.

Dagen startade tidigt och jag måste erkänna att det var med rätt mycket grus i ögonen som jag tryckte av väckningssignalen på min mobil (ledmotivet till filmen Sällskapsresan). Snabbt kommer man dock på att det är en jaktdag och då studsar man direkt ur sängen. Jag var förbredd. Telefonen, radion och kaffebryggaren var satta på laddning redan på kvällen före. Det gick därför snabbt att komma iväg. Man gör ju allt föra att få sova någon extra minut.

Det gick att skönja en liten ljusning på himmelen, dagen var så sakteliga på väg. Jag hämtade upp Sture på vägen mot Tranhult där vi skulle samlas. Det var ett trettiotal jägare som mött upp för kalvjakt och i Eriks gamla kostallar trängde de nu ihop sig med en väldoftande mugg varm glögg i näven (alkoholfri naturligtvis). Erik har inrett ett rum i ladugården till en fin jaktstuga, med bänkar längst väggarna så många får plats. I stugan beskådas en imponerande samling älg och rådjurshorn, alla är naturligtvis inte 14-taggare, men speglar istället hur tjurstammen har sett ut under de senaste trettio åren.

Vi hälsades välkomna till jakt av Erik och av jaktledaren för dagen som var Kjell. säkerhet och förhållningsregler gicks igenom och vi delades in i grupper med en gruppchef i varje. Därefter lottades pass och det bar iväg utåt skogarna kring Tranhult. Jag själv fick ett pass som hade numret 46 och som låg i norra änden av Ösjön precis utnaför byn i Öjhult. Det var tydligt schnitzlat till passet så det gick inte att hamna fel. Det var också lätt att räkna ut att det skulle vara ett pass där, för om älgarna tänker sig runda sjön så är det naturligtvis där de går över bäcken. Solen steg upp över grantopparna och sken i mitt ansikte där jag satt. Tyvärr så värmer den inte så värst mycket så här års utan snålblåsten bet rätt rejält. Jag satte upp min regnrock som vindskydd och det hjälpte lite. Eftersom jag inte hade någon GPS-mottagare så kunde jag inte följa hundarnas arbete utan fick lita till mina egna sinnen. Inte mycket hände om man ska vara ärlig. Efter någon timme så reagerade jag på en kvist som bröts på andra sidan bäcken. Det är en tydlig signal för en jägare. Något är i görningen. Jag greppade kolven på min Varberger. En minut senare kom förklaringen till den sublima förvarningen, en råget kom skuttande utmed bäcken rakt mot norr. Bara att slappna av med andra ord och lyfta på jägarhatten. Det var inte utan att det kändes rätt skönt när väl signalen kom via radion om återsamling i Tranhult.

Så blev det och elden var redan i full gång när jag kom. Det blev korvgrillning och någon kopp med rykande kaffe. Det satt som en smäck. Under tiden passade också vädergudarna på med att spela oss ett spratt i form av en skur kallt novemberregn.

Det var så dags att göra ett nytt försök. För mig så blev det till välkända pass. Jag fick mitt gamla pass i Hestra från förra året där jag sköt en sextaggare då. På mossen i hörnet mellan Ingarp och Rolands. Inte långt från Dalabäcken. Där satt jag och väntade på min ryggsäck medans våra för dagen sju hundar sökte av skogarna. Inget hände och till slut fick vi meddelandet att bryta och samlas vid Allana garage i Granstorp. Precis som i gamla goda tider, fick jag höra. På vägen dit hände dock grejer. Tydligen hade en hund fått ett upptag nu på Malmens. Det var till att parkera bilen och ta ett pass. Jag satte mig uppe på kullen mitt på det stora hygget i Gunnilstorp vid Rödjan. Där kunde det ha hänt grejer, men det gjorde det inte utan ganska snart gav hunden upp och jaktdagen var till ända.

Vi fick chansen att vid Allana garage äta upp den sista mackan och utbyta erfarenheter från den gångna jaktdagen. Vi hade haft igång sex älgar, men inga hade vad vi vet varit ko med kalv. Ett rätt klent resultat med andra ord. Det är bara att ta nya tag.

Trots snålblåst och lite älg så var det en fin dag i skogen. Återigen ett stort tack till tranhultslaget som organiserade det hela.

Vargar som jagar älg

Eftersom alla inte hade hunnit med att se den här rysliga filmen så lägger jag ut den igen. Det är så här tuff naturen är. De flesta djur lever ett hårt liv och dör en otrevlig död när de inte längre är starka nog att försvara sig.

Gemensamjakt på lördag

På lördag klockan 07:30 samlas vi vid maskinhallen i Tranhult för årets gemensamjakt på kalv.

Vi hoppas på mindre snö än förra året.

Anmäl er gärna till mig om ni tänker vara med så att Tranhultslaget får veta lite hur många vi blir.

Fin dag i Rannebo

Det blev en mild och skön söndag med älgjakt i Ranneboskogen. Vi blev åtta man totalt idag och det var ju inte så illa. Vi samlades på morgonen i Rannebo och beslöt att pröva på bungebosåtet. Vi satte ut skyttar som vanligt och gick in med hunden från Trolleberget. Ganska snart fick Jack upp, det var vid kanten av det nya hygget vid milabotten. De började röra på sig, först ned mot röaléet. Sedan viker det av mot Valteratorn, där sitter Anders. Han hör älgarna men ser inget. Jag och Sture har stannat där vi släppte hunden, på Svens just vid gränsen till Kjells. Vi ser på GPS:en att hunden rör sig mot oss. Snart börjar vi också att höra små knak i skogen. De är helt klart på väg mot oss. Mycket riktigt, ett älghuvud skymtar i skogen. Det kommer fort, men vi uppfattar direkt att det är en ko med kalv. Gött, tänker jag för det är precis det vi vill ha. Men de kommer fort, i trav genom skogen. Ovan för oss har vi en smal gata upp mot backkrönet. Där finns en chans. Sture tar sikte i gatan. Kon skymtar förbi, men de är för högt uppe. Där finns inget kulfång och riktningen är dessutom helt mot skyttelinjen. Kalven skymtar strax förbi i gatan också, vi ser bara överkroppen. Sture håller inne skottet och älgarna är strax utanför synhåll. Jack såg vi aldrig. Han kom antagligen lite längre upp i backen.

Älgarna fortsätter på Broberget i riktning mot Hällsjöberget. Vi ser på GPS:en att de stannar upp. Kanske finns det en chans att de viker lite mot väster och i så fall kommer de rätt på Arne som står där. Jag ropar i radion och meddelar vad som skett. Tyvärr väljer älgarna att fortsätta utmed berget öster om Hällsjöberget. De går sedan mot Öd, rätt över vid gjuteriet i Pung och in på andra sidan rannebovägen. På Jannes väg får vi en stund senare tag i Jack.

Vi får trösta oss med kaffe och macka i den ovanligt ljumma novemberluften. Det gick ju, nästan. På ett igen, som man brukar säga. Vi kör Mangleberget. Sture och Sture startar med Jack på Näset. Vi ställer ut skyttar som vanligt från Trolleviken till Stora stenströmmen. Inget händer dock utan Jack och Co. fortsätter upp mot Trolleberget. Där hittar Jack snabbt något intressant. Men det far iväg åt "fel" håll. Ned mot Rogers tege, där möter vi sedan Jack när vi kommer dit. Med tungan hängande som en slips. Han har varit duktig som vanligt.

Det blev en härlig jaktdag tyvärr utan att skott föll, men är ju inte alltid nödvändigt heller.

Kynna skjuten

Idag har man äntligen lyckats att skjuta vargen Kynna som gäckat skyddsjägarna i Kronoberg i ett antal veckor. Nu är hon borta och vi slipper för en tid risken att få ett vargrevir här. Bra jobbat!

Jag har lagt till en länk i länklistan till höger på denna sidan som heter vargfakta.se Kolla in den där står mycket intressant om vargar.

Älgjakt nästa söndag

På söndag i nästa vecka, den 20 november, samlas vi 08:30 i Rannebo för kalvjakt. Vi brukar sällan jaga på söndagar men det har inte gått att hitta någon lördag som passat med hundar och annat.

De som har lust och möjlighet kommer. Välkomna!

En var en 8-taggare

Idag fick jag se två av älgarna vid Trolleberget igen. Det var en kviga och en 8-taggare. Lyckades få en liten bild på dem också i farten. Den blev inte bra men man kan se bladhornen på tjuren.

Förbluffande älgspaning

Med risk för att ni tror att jag druckit något olämpligt eller ätit flugsvamp berättar jag vad jag sett ikväll.

Strax före mörkrets inbrott var jag ute och spanade lite i Ranneboskogarna. Först försökte jag se om jag kunde stöta på någon älg på tallbacken vid Vallsjön. Jag såg några hyggligt färska slag i leran, det var det enda. Därför rattade jag iväg mot Gunnilstorp. Mörkret började leta sig in bland grenverken i skogen och det långa skuggorna från granarna löstes sakta upp i det allmänna mörkret. Vid Floen såg jag att bilens strålkastare började göra nytta.

Jag har en superstark handhållen strålkastare kopplad till cigarettuttaget som jag har kommit på är ett fantastiskt hjälpmedel när det gäller att spana efter älgar. Den fick nu hjälpa mig att söka av hyggen och öppna platser utmed vägen. Väl i Gunnilstorp kollade jag upp det stora hygget utefter Granstorpsvägen vid Rödjan. Där såg jag inget. Jag åkte därför in mot Rannebo igen. Kollade de platser jag trodde bar en chans att vara tillhåll för älgar. Vid det stora hygget på norrsluttningen av Trolleberget stannade jag. Tryckte ned bilrutan och tände lampan. Direkt såg jag de karaktäristiska reflexerna från älgögon i kanten av hygget. Jag räknade till två ögon, sedan två till. Där stod en kom med kalv. Bara 50 meter från vägen. Jag slog av motorn och tog fram kikaren. Det hade hunnit bli helt mörkt nu så när som på en rätt starkt lysande månskiva. Jag såg ändå helt klart i kikaren den förvånade kalven som betade ett tiotal meter från kon, som inte släppte mig med blicken utan stirrade rätt in i den starka lampan.

Jag lät lampan svepa uppåt backen, och direkt blänkte det till igen. Fler älgögon. Jag räknade snabbt in två älgar till, sedan ytterligare två. Där var sex älgar, nej var det inte ett par till längre upp i backen. Jo sannerligen, det var sju älgar på hygget. Jag trodde knappt mina ögon. I nästan en halvtimme satt jag med kikaren och lampan och kollade. Det var tre tjurar, två kvigor och en ko med kalv. Jag har aldrig varit med om något liknande. Men så har jag ju inte heller åkt runt i skymningen och lyst med lampor in i skogarna.

Jag var ju till slut tvungen att åka därifrån trots älgeldoradot. Att jag redan sett sju älgar hindrade inte att jag kollade upp de övriga hyggena utmed vägen. Vid milabotten såg jag två rådjur och ytterligare ett inne i Rannebo. Vid Svens hygge mellan lyckan och gården lät jag lampan göra ett svep. Direkt såg jag reflexerna från fyra älgar. Två rätt nära och två längre bort mot skogen. De bortre avlägsnade sig men de som stod närmast stannade kvar. Det var en pinnatjur och en kviga.

Alltså hela elva älgar i Ranneboskogarna denna kväll. Tro det eller ej. Jag var bara tvungen att skriva ned detta för det var häftigt.

Nu minsann

Nu dyker de upp, jag såg tre kvigor i kväll. Två stod tillsammans på hygget vid norra änden av Trolleberget och en på hygget vid milabotten.

Vi får hoppas att de har kalv nästa år i alla fall.

Ett klassiskt pass i Rannebo

Från Sven Nilsson har jag fått den här bilden i ett mejl. Det tillsammans med Svens kommentar i mejlet som jag tyckte var så bra så jag valde att lägga ut det här på hemsidan. Det är kul att kunna dokumentera dessa historier, det måste vi fortsätta med. Jag håller med Sven satt det vore rätt kul att få så mycket information som möjligt åt detta klassiska rannebopass.

Så här skrev Sven:

Några bilder ytterligare till årets kollektion, tyvärr utan älgar men med jägare och hunden Jack, samt utsikten från “Valtera torn”, även den utan älg i sikte, ändå minnesvärd, här har ett antal älgar stupat, två kvigor har jag stått i vägen för här, hur många Valter m.fl. fällt på detta pass har jag ingen aning om. Det är troligtvis åtskilliga. Jag har också för ett antal år sen fått släppa förbi en 10-taggare, på 30 meter, då vi skjutit fullt vår kvot av vuxna, den sköts dan efter i Velebo. Vidare har jag haft en 4-taggare där ännu närmare som fick släppas av begränsningsskäl. Ko med dubbelkalvar for ju förbi där jag obegripligt lyckades skjuta totalbom på kalven som du vet, visserligen i språng och på 70 m men ändå, så detta är ett pass med mycken dramatik.

Anm. Hoppas att du ursäktar Sven, att jag tog med episoden om bommen på kalven, men det tillhör ju jaktens väsen. AF.

Vargdebbatten hårdnar

Marcus har i dagens ledare tagit upp vargkramarnas odemokratiska metoder med hotelser och trakasserier. Artikeln är väl värd att läsa. Här följer den:

Bakom mordhot och djurrättsaktioner
Vargkultens mörka förflutna

Ledare i dag 00:30 | Uppdaterad i går 17:08

Att en av de fårägare som fått får rivna av vargen Kynna blivit dödshotad kan ses i ljuset av den ofta mörka människosyn som präglar djurrättsrörelsen.

Ta den ideella föreningen Nordulvs facebook-sida som exempel. Här kallas jägare "mördare" och "jävla svin". Ett inte helt ovanligt språkbruk bland så kallade djurvänner.

Det behövs väl egentligen inte förklaras, men mord är ett brott som består i dödandet av en person. Och en person är en benämning på en medveten och självreflekterande mänsklig individ.
Om man kallar en jägare för mördare förutsätter det att man också ser djur som personer. En tanke som växte sig stark under Tredje riket och som i dag hålls vid liv i diverse gröna rörelser. Låt oss återkomma till den. Men först en parantes om den gängse förklaringen till dagens vargmotstånd, som ofta beskrivs med hjälp av historiska och sociologiska faktorer.
Så får vi veta att vargmotståndet är en rest från jordbrukssamhället och bygger på fördomar och okunskap. Skräcken och hatet bottnar i 1700- och 1800-talens levnadsvillkor på landsbygden. Utgångspunkten är att människor på landet helt enkelt är dumma.

Det är sällan det anläggs ett motsvarande perspektiv på vargvännerna. Vad driver till exempel ett tjugotal aktivister att släppa ”varglika” hundar i skogarna mellan Markaryd och Ljungby för att störa en myndighetssanktionerad skyddsjakt? Hade aktionen ansetts som lyckad om en jägare av misstag skjutit en hund? Hunden tycks i alla fall betraktas som mindre värd är vargen. Närkontakt mellan hund och varg brukar ju vanligen sluta med att hunden dör.
Någon slags hierarkisk ordning döljer sig bakom såväl aktionen som språkbruket inom djurrättsrörelsen. Vargen är värd så mycket mer. Än hunden, och fåren (för somliga även mer än fårägaren).

Det är förstås långsökt (och felaktigt) att klistra etiketten nazister på djurrättsaktivisterna. Men det tankegods som härbärgeras inom begrepp som ekologi, biologisk mångfald och djurrätt har gemensamma nämnare med tanken om en enda arthierarki.
Tankar som dessutom omsätts i handling. Att djurrättsaktivister inte bara ägnar sig åt relativt oskyldig civil olydnad utan också mordbrand, sabotage och trakasserier finns det dessvärre många exempel på.

Hur var det då med Tredje rikets djurrättsaktivister?
Som Peter Englund påminner om i en essä om idéhistorikern Boria Sax bok "Animals in the Third Reich" påverkade rastänkandet i Nazi-Tyskland synen på alla levande varelser. Den avgörande skillnaden stod inte längre att finna mellan människa och djur, utan istället mellan högre och lägre stående varelser. Någon slags logik framträder här. Då alla människor inte har samma värde, kan ju heller inte alla djuren ha samma värde.
Englund sammanfattar: ”Precis som nazisterna delade in människorna i herrar och slavar, byggde de upp liknande hierarkier för naturens varelser, där rovdjuren på självklart vis sattes ovan gräsätarna. Så medan grisen fick stå som symbol för smuts (jävla svin? min anmärkning), degeneration och judendom, fick ett djur som vargen nära nog kultstatus.”
Mot den bakgrunden kan man dra slutsatsen att debatten borde handla mindre om vargen och mer om synen på människan. Precis som varghatet bör nagelfaras måste vargkulten synas i sömmarna.

Marcus Svensson
marcus.svensson@smp.se

Länk till ledare i Smålandsposten

Mina kommentarer till ledaren:

Marcus har ju helt rätt i sina åsikter. Det är otroligt märkliga uppfattningar som vissa så kallade djurrättsaktivister har. Människan är en jägare precis som vargen. Varför ska då inte vi ha lika mycket rätt som vargen att jaga? Vargen sliter våra jakthundar bokstavligen i stycken för att de ser dem som konkurrenter om bytet. Varför skulle det då vara onaturligt om vi håller efter vargarna så att de inte blir så många så vi får problem med dem? De är ju våra konkurrenter. Det är ju helt makabert att vi lägger mångmiljonbelopp på att bygga upp en inavlad vargstam som vi med mycket möda har hållit efter i alla år. Bara i Ryssland beräknas det finnas över 50.000 vargar, så det är ju ingen utrotningshotad art vi talar om.

Det sägs ofta i debatten att vargen är en av de ursprungliga arterna i vårt land. Det är mycket märkligt resonerat, för 10.000 år sedan så var det ju is här och ingen av oss fanns här. Alla är vi med andra ord invandrade, vargar som människor.

Att man från myndighetshåll i vårt land på det här viset totalt kör över ett massivt motstånd från landsbygdsbefolkningen är helt ofattbart. Nu senast med beslutet att kanske sätta ut varg i trakterna mellan Svenljunga och Gislaved. Det får ju finnas gränser för naturdyrkan även i vårt land.