Älgjakten är nu slut

Idag var det bara de tappraste av jägare som stod på post klockan 08:00 i Rannebo. Men faktum är att även en liten skara kan lyckas i jakt, och det inte så sällan. Många jägare betyder många fordon och mycket väsen i skogen. Det omvända gällde i dag.

Vi hade god hjälp av en bra älghund. Tiken Betty gjorde ett fint jobb, och vi tackar hennes ägare Tedde för hjälpen.

Vi hade ingen aning om var älgarna höll hus när jakten startade. Jag hade inte hunnit att kolla upp slag som jag hade velat utan vi fick chansa lite. Vi startade med bungebosåtet. Det är stort och på få jägare så gäller det definitivt att sätta ut på rätt ställen. Sådant kan man inte med full säkerhet veta utan det blir alltid lite av en chansning. Vi gick in med hunden från Trolleberget. Hon fick ganska snart något att undersöka. Gick som på ett snöre i ett halvgammalt slag efter ko med kalv. Det drog iväg utåt Hyltan. Där släppte hon och kom tillbaka. Lite snopet för vi trodde att det var något på gång där.

Nu sög kaffetarmen rejält. Och ska sanningen fram så var det lite slitsamt att trava i backarna denna dag. Vädret var i och för sig milt och bra. Men skaren bar bara hyggligt och vart tredje steg brast så att benet for ned till låret. Ni förstår själva hur det var. Det var således fint att vid milabotten läppja på termosmuggens kant och dra in en svag doft av java. En dubbelmacka med Salamai Milanese satt inte inte fel heller.

Efter ett antal härliga skratt och med två muggar värmande kaffe i magen beslöt vi att återgå till dagens huvuduppdrag, kalvjakt.

Mangleberget kändes inte som en allt för stor chansning. Där är det ofta älg nu för tiden. Planteringen på Hjortåsen och på Näset gör markerna där till idealiska för älgar. Lite höjder ger dem möjlighet att ta sin lega i trygghet, och just höjder finns det där.

Arne fick nu gå med hundföraren. Jag vill vila mina idrottsben. Det gick inte länge förrän vi hörde det vi längtat efter - Bettys skall. Finns det mycket härligare än att höra en älghund skälla dovt? Naturligtvis steg pulsen något bara av det ljudet. Hon hade helt klart fått upp, och det dröjde inte länge innan Betty ställt älgen. Jag säger älgen, för när Arne efter ett tag smög sig på ståndskallet så kunde han rapportera att han bara såg ett djur. Hur han än spanade så var det bara ett djur, en kviga. Vi beslöt att han skulle gå in och stöta. Snart tystnade Betty, älgen var i rörelse. Det rakt mot Nisse som stod perfekt placerad. Det visade sig inte vara en älg utan två. Först kom en stor ko och precis efter en liten. Nisse hade halvautomaten uppe, osäkrade och siktade. Men han tvekade. Så där som man gör ibland när ryggmärgen säger att något är fel. Var inte kalven ovanligt stor? Jo, visst var den det. Det var inte en kalv utan en liten kviga. Alltså bara att lyfta på jägarhatten och säkra vapnet igen. Så nära kan det vara. Och jag ska säga att jag är inte den som klandrar en för att ta fel på en kalv och en liten kviga. Det är lätt gjort. Nu togs i vilket fall som helst det rätta beslutet och det var ju gott det.

Efter detta så fanns det fortfarande lite jaktlust kvar i oss i detta älgjaktsårs sista skälvande minut. Vi beslöt att ta ett såt till. Vi beslöt att testa Rogers marker. Skyttar ställdes ut och vi satte igång. Tyvärr såg vi inte ett älgaslag. Det var bara att ge upp.

Vi kan således summera årets älgjakt med att säga att den lyckades si så där. Vi sköt en sextaggare och en kviga. Vi hade en vuxen älg till på tilldelningen och det skulle ha varit en kviga. Den lyckades vi inte ta eftersom vi inte såg någon under den tiden de var lovliga. Vi såg ej heller en enda ko med dubbelkalv under hela årets jakt. Så det kunde vi med andra ord inte skjuta heller. När så kalvjakten satte igång drev kung Bore gäck med oss. 60-70 cm snö gjorde jakten hart när omöjlig. Vi lyckades ändå totalt jaga älg under åtta dagar den här säsongen, så vi har verkligen försökt. Men det är klart att det är lite av ett misslyckande att vi inte lyckades att skjuta en enda kalv av de fem som vi fick skjuta under den här säsongen.

Ett stort tack vill jag rikta till alla mina jaktkompisar i laget. Det är lite trist att det är över, men vi ses snart igen. Han en fin vår och sommar.