Vargar ställer till problem i Karelen

Dagens Nyheter rapporterar idag att polisen i Karelen tvingades skjuta en aggressiv varg. Polisen hade tillkallats eftersom en vargflock uppehöll sig i närheten av ett samhälle. När polisen steg ut så attackerades de av en av vargarna och de tvingades skjuta den i självförsvar. I förra veckan kunde vi läsa om att skottpengar nu utlovades på varg i samma del av Ryssland.

Det är helt klart att när vargarna blir för många så uppstår det problem. Ska det vara så svårt att förstå?

Jägarhatten åker av hela tiden

Vi blev utan kalv även efter lördagens jakt. Trots spårsnö så lyckas man inte alltid. Vi såg redan på morgonen att vi hade färska slag efter ko med kalv inne i Rannebo. Där släppte vi givetvis Jack. Det märktes redan innan han var släppt att det var något intressant i närheten och redan efter ett par minuter gjorde han ett upptag. Vi fick brått att ta bra pass.

På GPS-mottagaren kunde vi se att Jack var på väg ut på Tennekullemossen med älgarna. När de kommit över Svens skogsväg så stannade det upp. Vi beslöt att jag skulle gå på det. Jag knatade sakta och lugnt ut genom Bungebo mot gölen. Vidare upp utmed gränsen i söder. Jack och älgarna var kvar ungefär på samma plats, de drog sig dock sakta mot söder även de. Eftersom vinden kom från öst och att jag inte gärna ville att de skulle slinka ut söderut mot Hällsjöberget som brukligt så tänkte jag gå i en båge mot dem från så långt söder ut jag kunde. Planen var bra, men jag hade inte turen på min sida. Älgarna hann före mig söderut och gick precis som vanligt ut mot Hällsjöberget. Det blev till att använda jägarens tålamod och vänta. Om vi hade lite tur så skulle de komma tillbaka igen.

Vi kunde följa ekipagets fortsatta väg mot söder. De snirklade nedåt och stoppade så småningom på mossen mellan granta och Öd. Där vände det mot norr igen. Vi kunde effektivt sätta upp en skyttelinje mot södergränsen. Jag var i pass öster om Bungebogölen och de verkade vara på väg rakt i min riktning. Men så valde de att gå väster om gölen istället. Jag hade inte många meter att förflytta mig till generalpasset nere vid gölen. Där är en ridå mellan gölen och det nya stora hygget. En självklart het plats tyckte jag. Mycket riktigt så bar det av precis åt det hållet. Stenbäcken är gränsen och vid den stannade det. Bara ungefär 200 meter från mig. Jag hade tagit plats med ett perfekt knästöd och väntade egentligen bara på att få fälla vårt jaktlags första kalv för säsongen. Men det fick vänta. De vände och gick åter mot söder ett par hundra meter. Sedan blev det stopp igen. "Jack 2 har ståndskall" stod det på displayen, precis som om vi inte fattade det. Ibland är de lite övertydliga de där elektriska sakerna.

Efter en tid gick det loss igen. Nu skulle det smälla, för de hade inte en chans att komma förbi oss nu och vi var laddade. Nu kom de rakt emot mig igen och pulsen steg något, vid bäcken vek de av och gick längre västerut mellan Sture och Arne. Sture fick ett bra skottläge och jag bara väntade på knallen från hans studsare. Den uteblev. Det var ingen ko med kalv utan en fyrataggars tjur. Typiskt för årets jakt. De måste ha gått ihop och delat sig sedan. Man kunde ju ha trott att det skulle ha varit kon och kalven som hunden hade följt efter, men så var det alltså inte.

Bara att lyfta på jägarhatten, igen...

Spårsnö

Nu har vi spårsnö äntligen. Det blir lite roligare när man ser spåren.

Jag och Sture tänkte därför passa på och släppa Jack på lördag och se om det kan lyckas att få tag i en kalv. Nu har vi ju haft två ekipage här så chansen borde vara hygglig.

Välkommen att vara med den som hinner och har lust. 08:30 i Rannebo.

Nära igen

Det var åtta glada jägare som mötte upp i Rannebo denna vintermorgon. Tyvärr saknade vi några gubbar vilket kanske var det som medförde att vi inte lyckades fälla någon kalv denna gång heller.

Vi satte igång med bungebosåtet, det var ju vid milabotten vi senast tidigare i veckan sett ko med kalv. Precis där jag såg dem var de också idag. Arne såg dem när han skulle starta skallen. De drog iväg in i såtet och vi meddelades detta via radion. Spänningen steg naturligtvis rejält direkt. Det tog heller inte speciellt lång stund innan jag hörde ett tydligt älgknak inne i skogen. Plötsligt såg jag var det kom ifrån. Kon med kalven kom från väster ned från skogen utmed gränsen mot Hällsjöberget i riktning mot Bungebogölen. Alltså snett bakom min högra axel därifrån jag satt. Tyvärr var älgarna ett par meter på fel sida gränsen. Kon stannade och kalven också. Där hade jag ett fint skottläge, men som sagt på fel sida gränsen. Konstigt nog vände kon och gick tillbaka några meter och vek sedan av in i såtet. Man jublade inombords naturligtvis och tog samtidigt ett stadigt tag i studsaren och gjorde mig beredd. Jag vred upp förstoringen på kikarsiktet och osäkrade. Några meter från älgarna var en bra glugg mellan björkarna. Där skulle jag nypa till. Nu blev det inte så, för kon vände igen, stött av drevet och försvann ut från markerna mot Hällsjöberget. Typiskt, en missad chans till under årets jakt.

Jag meddelade via radio att älgarna var ute ur markerna. Strax efter så meddelade Sven på radion att en ko med kalv var på väg söderut i Bungebo. Det var en ko med kalv till inne i såtet! Otroligt! Den gick troligen mellan drevkarlarna i det lite väl glesa drevet innehållande tre man. Så här är det med jakt. Inget är givet och älgarna sliter ganska lätt genom maskorna i nätet om man har lite otur.

Vi svalde förtretet tillsammans med en klunk varmt kaffe i Rannebo och fick samtidigt dela våra upplevelser. Det där snacket mellan såten är ju en viktig del i hela jaktupplevelsen.

Efter det så gav vi oss iväg till Gunnilstorp och beslöt oss för att ta norbergasåtet. Det var kallt i tornet på näsavägen kan jag säga under den dryga timme vi satt där. Det känns heller inte varmare när det inte syns till en enda älgaskank.

Nu var vi hungriga och vi beslöt att ge oss på ärtsoppan i Stures garage. Den blev lyckad. Den var väl tilltagen och hade räckt till ett kompani, det medförde att i alla fall jag åt en tallrik för mycket. Den varma soppan värmde i alla fall upp våra kylslagna kroppar.

Efter det så körde såtet med start bakom Svens ladugård och ned mot Norra Vallsjön. Där var ingen älg. Snön började dala ned i allt snabbare takt och det var inte jobbigt att ta beslutet att lägga av för dagen. Två ekipage av ko med kalv var inte så illa resultat. Ingen skjuten dock.

Årsmöte i ÄSO

Måndagen den 30 januari klockan 19:00 i Stengårshults Församlingsgård är det årsmöte för Stengårdshults Älgskötselområde.

De från vårt jaktlag som planerar att åka dit bör tala om det för mig så att jag kan förvarna dem om hur mycket bullar de ska bullaupp.

Dramat på Bondarydsgölen

Måndag eftermiddag började lovande med ymnigt snöfall och detta slutade på efternatten. Tisdag morgon vaknade vi upp till fina förutsättningar för en fin jaktdag med nya spår. Rävjakt väntade för jaktkamraterna Tony och Martin och Tonys trogne följeslagare, Svenske Rävmästaren, Kössi.

Undertecknad var med på ett hörn, men anlände inte förrän dramat var över.Ganska snart blev det upptag och räven buktade bra i trakten av Ingelsbo, för att sedan dra sig söderut mot Bondaryd och Båraryd. Martin posterade vid Ingelsbo och Tony följde med drevet mot Båraryd. Efter en knapp timmas drev och då Tony befann sig i Båraryd, fick han på sin GPS se att Kössi befann sig ute på Bondarydsgölen. Tony förstod genast att det var fara å färde för Kössi. Isen var knappt centimetertjock och dessutom låg det ca 5 cm nysnö på den. Martin drog samma slutsats och både körde med högsta fart mot gölen. Tony hade halvannan kilometer till platsen och rusade sedan ner till gölen. Kössi hade då gått igenom isen 30 meter ut från land. Nu var goda råd dyra. Kössi kämpade för att komma upp på isen men kasade gång på gång tillbaka ner i vaken. Tony förstod att Kössi inte skulle klara sig. Han fick tag i en stör, slängde av sig rocken och gick ut på isen. Den brast direkt och även Tony gick genom isen. Med störens hjälp lyckades han slå sönder isen framför sig och kunde simmande ta sig ut till Kössi som hade gett upp. Tony lyckades vända Kössi och kunde simma tillbaka samma väg med hunden framför sig. Med hjälp av sina sista krafter lyckades han få upp Kössi och sig själv på land. I samma ögonblick anlände Martin och de kunde hjälpas åt att ta sig till bilen med Kössi och utrustning. Martin berättar att Kössi var helt stel men gick vingligt för egen kraft till bilen. Tony var så slut att han knappast kunde säga något. Kössi fick följa med in och blev ordentligt frotterad av husse och de stannade inomhus resten av dagen.

Uppskattningsvis låg Kössi i vaken under 10 minuter och Tony var i vattnet minst 5 minuter. Jag frågade Tony vad han tänkte när han fick se Kössi i vaken. Han svarade, ”jag kunde ju inte se honom bli kvar i vaken”. Jag kan förstå Tony, så många äventyr som de har varit med om tillsammans och så många goda drev som Kössi genomfört under sitt snart 9-åriga liv. Så tyckte Tony att han var skyldig honom detta. En insats med livet som insats.

Det är heller inte första gången Kössi blir räddad av Tony. För några år sedan gick han genom isen i ån Radan. Inte fullt lika dramatiskt för Tonys del. Men väl för Kössi, som hade blivit kvar i ån om inte Tony kommit till hans hjälp.

Vid kontakt med Tony ett par dagar efter det dramatiska äventyret berättar han, att det enda han känner så här efteråt är träningsvärk i benen.

Detta kan ju vara ett inlägg i rovdjursdebatten som visar vad en husse är beredd att offra för sin hund.

Nedtecknat av Halvard
Fri Herre