Vargjakten fortsätter att röra upp känslor i landet, och det i båda lägren. Det är något speciellt med jaktfrågor över lag som får känslor att svalla å det grövsta. Kanske har det med den djupt inneboende jaktinstinkten i arten människa att göra. Det är något som alltid har varit viktigt för oss, för att inte säga livsviktigt i mer än 99% av den tid vi funnits på jorden. Det är inte bara mellan vargförespråkare och jägare som känslorna svallar, utan även jägare emellan. Inte sällan hörs brösttoner när älgförvaltningsmodeller eller liknande diskuteras.
Den nya förvaltningsmodell för älgstammen som regeringen nu beslutat om och som kommer att gälla för 2012 och framåt är ett steg i rätt riktning. Vi jägare tvingas sakta men säkert att börja samarbeta ordentligt i älgskötselområden. Det är faktiskt bra. Vi själva har nu ingått i ett ÄSO i två år och jag kan inte se något annat än fördelar med det. Vi har börjat att tala med varandra och det är den stora vinsten. För när man kan diskutera frågor öppet och resonera sig fram till lösningar så går alltid bättre än att var och en sitter på sin jordplätt och håller på sitt. Det är ju ändå samma älgstam vi jagar och alla har ju intresse av att bevara den i lagom kvantitet och i hög kvalitet.
I dagens Smålandsposten skriver Marcus Svensson om vargjakten som nu varit föremål för en riksdagsdebatt. (Länk) Läs den gärna för den är bra. Det är lite märkligt att det är just vi jägare som bryr oss mest om djurens välbefinnande. För inte har i alla fall jag sett några fältbiologer som stödutfodrar och anlägger viltåkrar. Inga djurrättsaktivister samlar på vintern in pengar för att hjälpa svältande djur i vår natur. Man demonstrerar bara mot jägarna inte för viltet. Det är heller inte bara stödutfodring och liknande som vi sköter. Det är även vi jägare som står för en stor del av notan när det gäller kostnaderna för rovdjuren. Rovdjursforskningen fick i 2010 över 10 miljoner kronor ur viltvårdsfonden som våra jaktkort betalar. Det är ju en märklig prioritering som i alla fall jag inte hade en aning om.
Riksdagsmannen och moderaternas talesman i jaktfrågor Bengt-Anders Johansson, från Smålandsstenar, har begärt att få reda på kostnaden för vargen. Riksdagens utredningstjänst har dock inte lyckats med det, men har tagit fram en del intressanta fakta. (Länk) Det är även med hjälp av detta svårt att veta vad de knappa 300 vargar vi har i landet årligen kostar men det ligger säkert i häradet kring 100 miljoner.
Igår fick jag veta att man nu undersöker möjligheten att plantera ut vargar i Östergötland. Om det blir verklighet så finns det stor risk att vi inom en rätt snar framtid har permanenta vargflockar i vår bygd. Jag tycker att det är oerhört onödigt. Vargen är inte på något vis utrotningshotad i världen. Och varför ska vi då lägga massor av pengar och bygga upp stora konflikter mellan grupper i vårt samhälle för att få tillbaka något som man i många århundraden kämpat hårt för att få bort? Det är helt uppåt väggarna och vi får inte ge oss utan fortsätta att göra motstånd mot det.
