Fin jaktdag utan utdelning avslutade älgjakten

Hemma i soffan igen efter en fin jaktdag i den friska svenska vintern. SMHI hade lovat lite varmare men vi fick nöja oss med -17 grader. Tack och lov så blåste det knappt alls och det kändes därför inte riktigt så kallt ändå som det skulle kunna ha gjort. De som stod på pass läge, framför allt på morgon fick bita i rejält dock.

Vi startade och släppte hunden på hjortåsen. Kon med kalven hade flyttat på sig och var inte där. Vi fortsatte mot trolleberget och rätt vad det var hörde vi ett skall. Hunden hade fått kontakt nere mot trollsjön. Skyttarna, idag 8 st, var placerade mellan trollsjöviken och trollån och skar av området effektivt. Vi följde hunden ned mot lillanäs. Hunden hade gått in mot lilla näs. Vi fortsatte i slagen genom planteringen som är där. Där var det spår kors och tvärs och vi kunde inte riktigt säga vart de tagit vägen. Vi fortsatte dock att följa vart hunden gått och gick mot trolleberget. Älgarna var då spårlöst försvunna. Märkligt att älgarna, som tydligt var en ko med kalv, lyckades att lura både oss och hunden.

Vi bröt upp och återsamlades i Rannebo för kaffedrickande. Efter det så var det dags att gå på de slag som jag sett nere mot Norra Vallsjön inne i Rannebo dagen före. Vi ställde ut skyttar längs med Stures väg ned mot sjön. Hunden med förare och skytt gick ned bakom ladugården och ned mot sjön. Sedan vidare norrut utmed sjökanten. Vi har ju tidigare sett en ko med kalv i tallplanteringen där och chansen fanns ju att den skulle vara där. Men så icke. Vi gick bet. Slagen fortsatte dock över mot Valebo och vi fick omgruppera lite. Ett ekipage med Ko och kalv och en tjur visade sig ha gått in i Valebo och vi hittade inte dem innan de var över Valån och följaktligen på fel sida gränsen. Snopet, var ordet.

Tillbaka till Rannebo och kaffe på nytt. Vi fortsatte därefter att försöka hitta kon med kalven som vi tappat tidigare vid lilla näs. Vi inringade näset och gick på med en hund från lagmansrör och en hund nere vid trollsjön där vi tappat tråden tidigare. Det dröjde inte länge innan hunden skall riktigt hoppingivande. Vi gick lite försiktigt åt hundens håll. När vi precis kom in på näset så blev det riktigt hett. Hunden kom rakt mot oss. Tyvärr var det riktigt tät plantering och trots att hunden bara var 50 meter från oss gick det inte att ens se ett dugg. Vi gick ändå uppåt lite och tänkte stöta älgarna. De gick igång och tog vägen upp mot mangelberget. Där stod Arne perfekt och de kom som på ett snöre mot honom. Han hade dem på 20 meter men kunde inte skjuta eftersom de var i linje med varandra. De fortsatte mot väster och mot trolleberget. Där gick de förbi ytterligare två skyttar utan att någon fick skottchans.

Det har var antagligen samma älgar som gäckade oss för två veckor sedan. Man kan säga att den här kon med kalv helt klart ha förtjänat att klara sig undan årets älgjakt och vi får nu vänta till hösten innan den behöver oroa sig igen.

Det var i vilket fall som helt en riktigt fin vinterdag med gnistrande snö och 6 älgar observerade. Det bådar gott inför nästa säsongs älgjakt. Ett extra tack till Esa Strand och Teodor Eriksson som ställde upp med sina fina älghundar.

kl. 08:00 vid jaktstugan i morgon var det

Det är så dags för sista kalvjakten för säsongen. Vi träffas vid jaktstugan, Sandbäcken, klockan 08:00.

Jag har varit runt och spårat idag och det finns som tidigare minst 3 ekipage med ko och kalv i Rannebo. Det borde därför finnas chanser.

Det ska enligt SMHI vara solsken, -14 grader på morgonen och -9 grader på dagen. Det kommer att bli en härlig jaktdag.

Vi ses i morgon.

Örnen slog ett rådjur i Rannebo

Den här objudne jägaren gäckar oss allt mer i ranneboskogarna. Idag såg Roger i Rannebo den när den lyfte hastigt från en av hans tegar. När han kom dit och tittade så visade det sig att örnen varit framme och slagit ett rådjurskid.

Jag trodde knappt att örnen tog så stora djur som rådjur men det gjorde den. Annars livnär de ju sig på harar, tjäder och annat i den storleken.

I helgen såg vi dessutom ytterligare en Kungsörn runt Trolleberget. Vi har tidigare bara sett en åt gången, men nu var det två som observerades samtidigt - sådana uslingar!

Rävjakt i våra trakter, rapport från Halvard

På grund av alla återbud och förhinder så blev det då rävjakt på annandagen.

Det började med spårning och sedan samling vid Kölna. Det var Tony, Dick Dennis, Martin och Albin med hundarna Kössi, Kalle, Dennis hund och Ronja. En räv hade kommit från Kullebo och via Fiskekärret upp mot Laxahål.

En räv hade varit och snirklat runt dammen i utmed vägen från Ulvestorp mot Kvaståsen och en hade gått norrut i Öjhult.

Det beslutades att vi först skulle släppa på räven i Laxahål. Vi ställde ut runt om och Ronja släpptes. Hon väckte på och reste snart räven. Efter några rundor sprang han ut över Mossabo sjöväg vid dammen. Tony stod där, men lite för långt ner. Härefter tog räven ner mot sjön och vidare söderut och ut på sjön och mot Rannebo Tånge. En runda ut mot Rannebo och kom åter över sjön och rakt in mot land över där min brygga brukar ligga. Under tiden körde Martin och jag ut mot Olsbacken och mötte förmodligen räven och även hunden. Martin och hunden fortsatte framåt Kullebo och kom på räven, som försvann upp i Laxahål igen. Under tiden fick Dick se en räv på vägen mellan Torpet och Källehall. Denna kom från öster och sprang in mot väster. Räven kastade och Dick höll inne med skottet. Drevet gick vidare upp mot Källehall och var ute mot Dennis, men vinklade och sprang ånyo ner mot dammen. Denna gång hade Tony ställt sig rätt och det hördes tre snabba skott. Räven försvann in i buskarna, men hunden hittade honom endast 7-8 meter från skottplatsen. En stor gammal hanne på gott och väl 9 kg.

Samling vid Kölna, där vi konstaterade att den räv som Dick hade sett måste varit en stänkräv och Dick gick för att släppa på Kalle. Under tiden skulle även Dennis släppa sin hund på räven nedanför Kvaståsen.

Dicks hund började väcka och det gick ut på vägen mot Husbacka och plötsligt blev det påstick. Tyvärr var det en tyskhare och han kom upp via Mossabo till Källehall, där Albin såg honom och hunden kopplades

Under tiden gick Dennis och hunden efter den andra räven. Han hade kommit vid Bäckavägen och vidare ner utmed Levebäcken och ut i Vallsjö ås och Björnåsen, där hunden kom ifatt den. Skyttarna ställdes om och Albin stod vid Håkabrink och fick se räven när den passerade över vägen och vidare upp mot Berget och vidare till Rävaberg. Här gick den i gryt. Ett hopplöst stort och vidlyftigt gryt, så räven hade räddat sig och hunden kopplades.

Nu beslutades att Martin och Tony med Kössi skulle följa upp räven som Kalle hade missat. De följde spåren via Torpaskogen och ut på raksträckan och vägen ner mot soptippen och här kunde de konstatera att en hare hade suttit i en rishög utmed vägen och sprungit upp framför Kalle. Fullt förståligt att han inte kunde låta bli en hare som sprungit upp framför näsan på honom. Tony och Martin fortsatte vägen och efter endast 50 m. hittade de avhoppet efter räven. Han hade hoppat av norrut och Kössi släpptes på. Det blev drev direkt och drevet gick rakt upp mot Janna hage och ut på vägen. Här tog den vägen mot Mossabo mjölkabord och vidare vägen ner mot sjön, där både räv och hund inte tog någon notis om kedjan, utan hoppade vigt över. Sedan bar det ut mot Mossabo Tånge och ut på sjön och vidare över denna och över på Öjhultaskogen, för att sedan vända ut på sjön igen och plötsligt blev det ståndskall 50 m. söder om Fiskön. Tony var snart framme och konstaterade att räven låg på sjön med Kössi springande runt sig som en älghund runt en älg. Drevet hade inte varat mer än högst 25 min. Nu smiddes planer. Tony och Martin passade på Penningsudden. Dennis och Albin tog sig ut till Rannebo Tånge och Dick och jag passade utmed sjön norr om Båtastan.

Dennis och Albin lyckades komma öster om räven och Albin gick ut på sjön mot räven. När Albin kommit ut ett 20-tal meter och var kanske 60 m. från räven fick den fart och sprang rakt in mot Penningsudden och mot Tony, som fällde den med ett skott och Kössi var inte långt efter. Ståndskallet på räven varade säkert i 45 min. Ingen av jägarna hade tidigare varit med om att en hund ställt en fullt frisk räv på detta vis. Rävens misstag var nog att han skulle försöka bli av med förföljaren ute på sjön. Han anade dock inte vilken skarpsprungen hund han hade efter sig och föll på eget grepp.

Det var den hundrade räven som föll efter drev av Kössi. Ett jubileum som ingen av os glömmer i första taget.

Facit blev 2 rävar båda fällda av Tony.

Tilläggas kan att rävgänget sedan fortsatte till Stora Hestra, där Micke i Skyås hund kört en räv i gryt. Denna räv sprang ur grytet och kunde skjutas av Albin, som fällde sin 3:e räv på lika många dagar.

Nedtecknat av Halvard

Fri Herre

Älgjakt lördagen den 30 januari

Eftersom vi tydligen har goda chanser till en lyckad kalvjakt så tänker vi nu dra ihop jaktlaget till lördagen den 30/1 och göra ett sista försök. Så välkomna ska ni vara. Vi samlas vid jaktstugan, Sandbäcken kl. 08:00.

Gott om älg i Rannebo

Eftersom jag såg en ko med kalv vid Hjortåsen så beslöt vi i lördags att göra ett försök att spåra upp den. Jag gick på slagen där jag sett den tidigare och följde dem upp på Hjortåsen. Där var de och jag fick igång dem. Det var tydligt att de hållit till där en tid för jag hittade många legor längst uppe på åsen i planteringen. Det var ett styvt jobb att var hund denna dag i alla snö.

Vi hade bestämt att Arne skulle ställa sig på Trollemossen som är en förlängning av Trolleviken. Åt just det hållet var älgen på väg. Marcus stod vid Trollån just där Ängabacken börjar. Mitt emellan dem på Trollåsen satt Ludwig, enbart beväpnad med jaktradio.

Uppe på Hjortåsen var slagen så många så det var svårt att se vart de tog vägen. Jag gick därför ned till vägen och spårade av den. Mycket riktigt hittade jag vart de gått över och fortsatte jakten. Fördelen med en mänsklig hund är ju att "hunden" kan tala i radio och även avgöra lite vilket spår man vill följa. Jag valde naturligtvis att följa dem som innehöll både ko och kalv. Älgarna gick mellan Mangelgölen och Trollsjön mot Trolleberget. Arne gjorde sig därför beredd att ta emot dem. Men naturligtvis så valde de att gå till den jägare som inte hade vapen, nämligen Ludwig. På tjugo meters håll stannde kalven och lämnade hela bredsidan öppen. Därefter fortsatte de mot Arne. Han såg dem också men hade för långt håll.

Vi beslöt att ta lite kaffe. "Hunden" var lite trött och svettig. Efter det bytte vi "hund" och jag ställde mig därför på pass vid Trollsjön strax innan gränsen till Kjells. Marcus ställde sig på andra sidan av Trolleberget i tornet. Ludwig placerades mitt mellan oss. Arne fick vara hund. Redan när jag kom till mitt pass såg jag att en ko med kalv hade passerat just där nyligen. Jag trodde därför att det var kört. Men vi beslöt att gå igenom det ändå. Beslutet visade sig vara helt rätt eftersom det tydligen fanns ytterligare ett ekipage där i planteringen, som för övrigt innehöll minst 30 legor. Det såg ut som om en kom med två kalvar hade legat där också.

Spårningen fortsatte över Trolleberget och kon med kalven passerade Marcus med 50 meters marginal inne i en tät plantering. Efter det fruktlösa försöket så släppte vi det spåret. Jag och Marcus kände oss inte riktigt klara utan fortsatte att kolla om vi kunde stöta på något nere vid Norra Vallsjön, bakom Stures ladugård. Och tänk, där var en ko med kalv till, men vi lyckades bara få se huvudet på kon och det räcker ju inte för att skjuta en kalv.

Drevet mot viltvårdarna

Marcus Svensson kommenterar vargjakten på Smålandspostens ledarsida idag:

"För ett trettiotal år sedan bröt rävskabb ut i Sverige. Smittade djur tappar lusten att jaga, och drar sig undan för att klia av sig all sin päls. Så kommer döden som en befriare efter ett långt lidande i form av stress avkylning och näringsbrist.

En anledning till skabbens snabba utbredning var de täta och stora populationerna av räv. Sjukdomen tog sig fram med ohejdad kraft på grund av den levande och obrutna kedja rävarna bildade, från norr till söder.

Varför är det viktigt att påminna om i dag? Bilden av naturen som en plats i ständig harmoni kan behöva justeras något. Alternativet till naturens grymma utsortering är viltvård, det vill säga jakt under kontrollerade former.

I dagarna har jakten på varg jämförts med slakt på varg. Inte minst har Svenska naturskyddsföreningen bidragit med ett högt tonläge. Dess ordförande Mikael Karlsson drar paralleller till vilda västern och sprider bilden av jägarna som blodtörstiga, mest ute efter att få ett vargskinn på väggen. Bland motståndarna finns också miljöpartiet och vänsterpartiet, som vill riva upp beslutet om licensjakt.

Nidbilden av jägarkåren är beklämmande. När drevet mot jägarna går i medierna kan man undra hur det skulle se ut om landets 300 000 utbildade och viltvårdande jägare fick för sig att strejka, i protest mot det förakt som ständigt väller mot dem. Vem skulle då göra eftersök när viltolyckor inträffar? Vem skulle komma och avliva älgen som lider i diket bredvid vägen? Vem skulle anlägga viltåkrar och ägna sig åt biotopvård i skogarna?

Nivån på vargstammen kan alltid diskuteras. I dag gäller ett tak på 210 djur. Riksdagen har också fattat beslut om att den svenska vargstammen ska förstärkas med maximalt 20 djur i syfte att bryta inaveln och därmed stärka det genetiska arvet. Med det har man också sagt att vargen har en plats i den svenska naturen.

Vi kan också leka med tanken på att vargen skulle lämnas ostörd, utan reglering. Med en årlig reproduktion skulle vargstammen öka dramatiskt och uppgå till ett par tusen om tio till femton år. Vem skulle då ens komma på tanken att kliva ur bilen vid en viltolycka i vargmarker? Kanske vill vargens självutnämnda förespråkare att skabb och tillgång på vilt ska utgöra regulatorer framför mänsklig viltvård.

I mångt och mycket handlar jaktfrågor om stad och land. Som Jägarförbundets ordförande Torsten Mörner påpekar i en debattartikel i Svenska Dagbladet har vargjakten större stöd (71 procent) på landsbygden och mindre (50 procent) i städerna. De som lever nära naturen lever rimligen också nära jakten, på alla djur, och förstår dess betydelse. När naturen blir något man möter på sportlovet, via program på tv och i barnlitteraturen skapas förstås också andra bilder. Då blir lätt vargen mytomspunnen och något annat än ett rovdjur bland många."

Marcus Svensson i Smålandsposten 13/1-10

Vargjakten gick snabbt

Den reglerade jakten som tillät att 27 vargar skulle få fällas i landet är nu nästan avslutad, efter enbart en jaktdag. Enbart i Örebro län återstår en varg att fälla. I Dalarna gick jakten så snabbt att man redan första dagen lyckats att fälla tio vargar, alltså en mer än vad man skulle. Det blir ju givetvis omöjligt att hålla koll på kvoten under dagen och därför kan sånt här hända.

Under jakten observerades 51 olika vargar. Det ska alltså motsvara 22% av vargstammen om storleken på vargstammen är korrekt. Ni räknar säkert själva ut med lätthet att så kan inte vara fallet. Om man så lätt skjuter fullt tilldelningen så finns det betydligt fler vargar än man trott. För så vansinnigt lätt är det inte att i vårt stora och avlånga land hitta dem. Det var visserligen ungefär 10.000 jägare som deltog i jakten. Men det ska då jämföras med att 270.000 jägare är med på älgjakten och då fälls runt 90.000 älgar i våra skogar.

Vargjakten efterföljdes av ett enormt mediadrev. Hetsjakt kallades det och naturmupparna blev helt galna när de fick se bilder på skjutna vargar i våra nyhetsmedia. Riktiga personhot har förekommit mot vargjägarna och jägarna i Dalarna blev polisanmälda för påstått jaktbrott i och med överskjutningen i länet. Jag läste idag att just den förundersökningen nu är nedlagd - givetvis.

Det finns dock en stor acceptans för vargjakt i landet som helhet. Det är mest fjällrävenutstyrda storstadsbor som är rabiata just nu. Det är kanske lätt att säga att vi ska ha dessa ståtliga och fina djur i våra skogar. Lätt om man inte bor just i skogen själv. Jag är ju själv jägare och är inte rädd för några djur, men jag skulle inte vilja ha gott om varg runt mitt hus. Skulle du verkligen vilja låta sina bara gå över till grannen kilometern bort en mörk kväll med ett vargrevir i närheten? Det tycker inte jag i alla fall känns lustigt alls. I vårt land så finns det inga moderna vittnesmål om människor som har blivit dödade av vargar, men det beror ju på att de näst in till varit utrotade i vårt land under hela 1900-talet. I Indien där det finns gott om varg dödades minst 233 barn under åren 1980-95 av vargar.

Det finns en anledning till att det från 1647 till och med 1965 betalades ut skottpengar på varg. Vi har på något sätt mist respekten för våra förfäders kunskaper om vad ett liv tillsammans med vargar innebär. Vi har på något vis även kommit ifrån det faktum att vi också är en djurart på jorden som konkurrerar med andra djur om vår existens. Det är faktiskt helt naturligt att vi inte vill ha farliga djur in på våra knutar.

Det framkommer inte heller i media att vargen på intet sätt är utrotningshotad. I Sverige fanns 1980 bara en enda varg kvar påstås det. Det fanns två i Norge och från de individerna härstammar i princip hela den nuvarande stammen. Men det är i vårt land det. I hela världen finns mellan 100.000 och 200.000 vargar, ingen vet exakt. I enbart Ryssland som trots allt är i vårt närområde finns det runt 45.000 vargar. Kom då inte och säg att vargen hotas att bli utrotad som art.

Äntligen så har jägarkåren nu fått uppdraget att förvalta den vargstam som finns och det har gjorts på ett reglerat och bra sätt. Kanske kan vargjakten bli till en åtråvärd jakthändelse under året som precis som i Afrika medför att man börjar värna om de djur som finns så att det ska bli kvar en jaktbar stam. Det har i Afrika visat sig gynna viltstammarna istället för det omvända. En sådan utveckling kan vi också få - om vi låter förnuftet få styra.